Happy Singles Day 11.11

Glad singeldag alla andra singlar! Kommersiell start eller inte - för mej känns det bra med en dag där vi kan uppmärksamma oss själva lite, och också uppmärksamma omgivningen på singelstatusen och dess olika nyanser. 

Del 1 är ganska rättfram - men för alla olika. Var och en av oss singlar tänker lite olika kring dagen, delvis pga hur vi tänker kring singellivet... Vissa firar inte alls, och resten enligt eget huvud. Jag tänker att det är trevligt med en dag (till) då jag kan fira mej själv och mitt liv lite. Blir nu sällan speciellt högtflygande firande, mest en blombukett eller så. Idag en bakelse. Inga singeldags-reor alls, jag behövde liksom inte nåt just nu, och tycker inte det är det viktiga med dagen för fem penni. För mej är dagen om att ge mej själv nåt litet extra i vardagen, och lyfta upp det faktum att mitt liv som singel är ett alldeles värdefullt och fullvärdigt liv. Fast, det behöver jag ju inte direkt påminna mej själv om förstås.

Däremot är det en av de aspekter som man kan behöva uppmärksamma omgivningen kring lite - att singellivet också kan vara ett val, eller något man är fullständigt nöjd med. Som för mej. Jag trivs (som redan flera gånger konstaterats) bra som singel, och har inget intresse av att ändra på det... Jag kan t.o.m. bli rätt förvånad över andras agendor, andras förhållningssätt, och tvingas påminna mej själv om att andra inte kanske är lika bekväma i sitt singelliv som jag. Det som jag på nåt sätt ur min egen synvinkel hoppas är att alla ändå kan känna sej tillräckliga och fullvärdiga i sej själva, oberoende om de kanske också längtar efter att få dela livet med nån. Får känna att de räcker och duger också som singel.

Och sen har vi de andra nyanserna på skalan. För det är väl nån form av skala det där, och en rätt fluktuerande skala för många, antagligen... Från totalt nöjd med singellivet, att ”vara själv”, ”bo själv” som man kanske sku säga i Sverige. Och i andra ändan till totalt missnöje med det, och ständig önskan om att hitta nån att dela livet med. Och sen allt däremellan. De flesta befinner sej väl nånstans på mitten, och flyttar sej väl lite hit och dit i hur stark längtan efter sällskap är. Antar jag. Och sen kanske vi nog kunde komma ihåg att också sällskapet kan se olika ut. Hela tiden med i vardagen eller nån att umgås med lite nu och då osv... Så, det finns ju nog en hel del nyanser i singellivet, för olika singlar.

En sak som en del tycks tänka om singlar, speciellt barnlösa singlar, är att vi på nåt sätt sku vara ute och i farten hela tiden. Mingla och umgås, och oftast också vara ”ute efter någon”. Barer och nattliv osv. Nej, stämmer inte direkt. Jag umgås med en väninna rätt ofta på en av barerna i stan jo, men vi ses då på tu man hand och pratar - nåt vi sgs lika bra kunde göra hemma hos mej. Bara lite trevligare med annat ställe emellan... Annars är jag sällan ute på barer, och framför allt inte på nattklubb. Gillar det inte. Är heller inte på jakt efter någon när jag är ute. Finns inte ens på kartan egentligen. För mej.

Andra har ju sen ett annat förhållningssätt, som ren konstaterats. Och liksom för vem som helst av oss mänskor, och i väldigt många olika frågor, så är det just den nyanserade bilden av fenomenet som ofta saknas. Mänskor är olika, situationer är olika, känslor är olika - och vi kunde med fördel bli bättre på att se, förstå och godta den mångfald som finns... I folks förhållande till sitt singelskap, t.ex. Liksom i mycket annat. Lyssna in den andras verklighet och ge den erkänsla - please. Truga inte på nån din personliga uppfattning som en sanning om hens sits och verklighet, för den visar ju bara din synvinkel på saken.

Låt folks liv vara det de är, utan att signalera att de borde vara nåt annat, känna nåt annat, tänka nåt annat. Jag gillar mitt singelliv, och anser att ingen har nån rätt att komma och ifrågasätta det, eller påstå att det är sämre, begränsat eller mindre värt. Piste. 

Om barnlöshet i Yle!

Blir två inlägg idag, eftersom det just kom ett såå fint inlägg kring bestående barnlöshet på Yle. Det är Mela Nyholm som berättar sin historia som singel i fertilitetsvården. En historia som innefattar ivf med egna och donerade äggceller och som slutar i liv utan barn. Låter det bekant? ;) Det tyckte åtminstone jag. Och också i övrigt innehöll hennes berättelse massor jag kände igen mej i. Känslor, tankar, upplevelser. Både i processen och efter.

Hon pratar om hur längtan efter barn gjorde (gör) henne avundsjuk mot folk som var gravida och hade barn. Om hur längtan efter barn präglat henne sen ung, och rädslan för att hon genom den stora längtan frammanat sitt eget öde - att aldrig få barn. Många år av längtan, kämpande och fertilitetsvård gav ingenting annat än sorg, och i nåt skede måste Mela bestämma att nu avslutar hon försöken. Nu räcker det, nu var hon färdig.

Hennes beskrivningar av hur hon såg vardagen med barn framför sig, det brev hon läser upp som hon skrivit åt det barn hon hoppades sku komma snart, dom sätter igång tårarna hos mej. Det är starka bilder, starka ord, som påminner om det jag nån gång också tänkt, drömt och skrivit. Åt hen som aldrig kom. Nånting blir till, men får aldrig växa klart. ”Du är välkommen mitt fina barn, jag har väntat på dej!” - att skriva det, säga det, och sen aldrig nånsin få ta emot barnet - det är en alldeles egen form av sorg. Avgrundsdjup i stunder.

Fertilitetsvård beskrivs som en helt egen värld som man inte ens riktigt kan beskriva. Jag tänker där att det handlar både om det rent praktiska med alla besök, hormoner, äggplock, insättningar osv osv, men också om den mentala biten med alla de tiotusentals tankar och känslor som finns i den processen. Såå skrämmande mycket och såå skrämmande starkt. Vad gäller det mentala säger Mela t.ex. att omgivningen kunde uppleva att det blir lite som en tvångstanke. Det läste jag nog också ut mellan raderna i diskussion med en del av min vänkrets, att de kände så. Mela säger att ”det sitter i kroppen, i själen”, och det känner jag också såå igen - all den längtan är otroligt genomsyrande, fyller både kropp och själ.

Gällande när vården sen tog slut, när beslutet var taget och livet fortsätter utan barn säger Mela att ”det blev tyst i omgivningen, i livet, i mej”. Att först då tar man itu med verkligheten vad det innebär att vara barnlös. Jättesvårt att ta in, och samtidigt en lättnad, för nu har det man varit mest rädd för hänt och man behöver inte vara rädd mer. Ger en frihet, kan andas igen. Allt detta är sånt jag känner igen. Tomrummet i livet, i vardagen, i famnen, i kroppen, i hjärtat. Verkligheten med ett liv som inte fick det innehåll och den framtid man hade längtat efter såå innerligt och sett framför sej så starkt. Och som ändå småningom också kan ses som nånting gott iallafall, någonting som t.o.m. delvis och stundvis kan vara nästan bättre, lättare. Kanske... Friheten och möjligheten att andas - att få sluta kretsa bara kring allt det och kunna ta in nya saker i livet. Inte lätt, men går först stundvis, sen småningom mer och mer. Lätt har det nog inte varit, men det har gått. Ibland lättare, ibland inte just alls.

Sorgen, den konstaterar inlägget att man bär med sig, och blir påmind om titt som tätt... Alla barn och gravidmagar runtom, nyheter kring omgivningens barn, och sen så kommer barnbarnsrundan... Sorgen gör jätteont, beskriver Mela, man kan inte riktigt andas när nån sätter ord på att situationen är som den är. Men samtidigt är sorgen ju inte konstant, utan försvinner t.o.m. emellanåt. Och sorgen förändras också, ”är ful i sina mörkaste stunder men också emellanåt ljus och full av utrymme för annat”. I ljusa stunder kan man t.o.m. känna att man förskonats från den tunga oron som också hör till moderskapet, funderar hon, liksom jag. Fast den tanken hittar man långt ifrån alltid till. En annan tanke som Mela tar upp, och som faktiskt också kom upp på gårdagens SYKE-träff är att andra former av moderskap kan få utrymme när sorgen inte tar över. Omsorg om andra, om en själv, inför livet. För min del har det kanske mest handlat om kamratstödet, att finnas till för andra i samma båt. Men visst är det lite av en fråga ännu - vad är jag om jag inte är mamma?

Reportern tar upp kommentaren som ofta figurerar om att man inte ska fastna i sorgen. De kommer till att den ju kanske säger mer om den som kommenterar än om sorgen i sej eller den som sörjer, och att det kanske mest handlar om att acceptera att sorgen finns där med som ledsagare och låta den få finnas, för först då kan man kanske också känna sej fri från den, fast den finns där med. Det har också i många repriser varit på tapeten i olika SYKE-sammanhang - att sorgen och saknaden i olika skepnad finns med livet ut, hittar nya vinklar, dyker upp ibland, men att det är nåt man lär sej leva med. (Varierande lätt.)

Vad gäller fortsättningen säger Mela, just som jag, att krafterna tog slut och hon har gjort fred med att nu lever hon så här. Vilket både är ett tomrum och en frihet. Nuläget öppnar nya dörrar - fri från tyngden av att allt kretsar kring detta, men tystnaden finns kvar ändå. Det har jag satt ord på ett antal gånger tidigare, t.ex. i ett gästinlägg på Simpukkas blogg, som tydligen inte finns kvar på deras sida nu. Ska posta det här senare... Men ofta är det lite det som vardagen och måendet handlar om - är det nu tomrummet eller friheten som väger tyngre idag? Båda finns där, men i varierande proportioner olika stunder, dagar, perioder. Att se livet fortsätta utan barn är inte lätt, men det går, trots allt.

Happy Singles Day 11.11

För ett år sen upptäckte jag (den ursprungligen kinesiska och kommersiella) Singles Day, och bestämde att den dagen tänker jag hädanefter uppmärksamma! Inte i nåt kommersiellt syfte (som marknadskrafterna hoppas) utan mer som awareness, acceptans och firande av det egna livet, typ. För att lyfta upp att också singellivet är ett mycket bra och fullvärdigt liv.

Att vara singel är för mej på nåt sätt en självklarhet i dagsläget. Jag trivs bra med det. Åtminstone den biten av livet är jag helt lugn och tillfreds med liksom. Vackert så... Och framför allt i alla barnlöshetsprocesser har jag konstaterat att det åtminstone är skönt att jag inte behöver sörja avsaknad av parförhållande också. Barnlöshetssorgen räcker verkligen.

I dagens värld är allt fler singlar. En del är nöjda med det, andra är inte. Att vara ofrivilligt singel är inte lätt, och ensamheten kan där vara ordentligt tung att bära. Om det dessutom innebär att man pga sin livssituation inte kan få barn är det ett ganska gediget sorgepaket. Framför allt för män är det ju en aning kört där liksom, men inte är ju alla kvinnor heller så bekväma med att försöka få barn på egen hand. Och som vårdmöjligheterna ser ut idag (bara privatkliniker ger vård åt singlar) blir många utanför då det inte finns ekonomiska möjligheter att försöka. Processen är på gång, så det ändras förhoppningsvis snart.

Och detdär med nöjda singlar är ett kapitel för sej. Allt hade på nåt sätt varit ganska frid och fröjd där (ur singelskaps-synvinkeln) om omgivningen inte hade haft så kraftiga åsikter kring hurdant civilstånd som godkänns och hurdant inte... Många har svårt att förstå att man kan vara nöjd som singel, att man kan välja det livet, att man gärna fortsätter det så... Trots alla diskussioner om att alla är olika och var och en har rätt till sitt liv, på sitt sätt. Inlägg i media med tema singelliv handlar till mycket stor procent om dating. Jag kan bli lite störd på det... Visst, för många singlar handlar det om det, men singelliv är också mycket annat. Fast, det är ju helt vanligt liv det förstås, så inget intressant att skriva om. Inget direkt mediasexigt...

Inför dagens Singles Day föreslog jag i våras en singelträff för Simpukkas barnlösa singlar. Det har i fb-grupperna varit på tapeten att också den gruppen önskar program, när mycket görs kring parförhållande (som naturligt kan behöva stödas en hel del i en så tung process som barnlöshet). Tänkte alltså (när jag nu är den som tar tag i saker) att då fixar vi då, och planera tillsammans med Simpukkas kamratstödskoordinator i stora drag en dag med nåt program för att lite granska det egna förhållandet till singelskapet och barnlösheten m.m... Utrymmen preliminärbokades, och sen vänta jag lite på att se hur många av de som har efterlyst en sådan dag som sku vara intresserade innan jag börja planera mer detaljerat. Long story short - idag på Singles Day vad vi två (2) som träffades på en inofficiell lunch. Resten droppa av på vägen. Needless to say så tror jag inte jag ställer upp på att planera nåt liknande flera gånger. Men vi 2 hade för all del en trevlig träff, med mycket igenkänning.

På vägen hem köpte jag en blombukett åt mej själv, som fortsatt Singles Day-firande. Och en chokladask åt pappa som farsdagspresent. Är det själviskt och elakt att buketten kosta mer än dubbelt mer... :P Fast det behöver han ju inte veta förstås... Tror inte han läser...

Anyway - en god Singles Day-kväll åt alla singlar, om nu nån sån råkar läsa detta ännu här idag. Jag tar iallafall denna dag som ett tillfälle att stanna upp i mitt eget singelskap, känna efter var jag står i det (yep - still happy), fira mej själv och mitt liv lite. Because I’m worth it.

Och by the way - detta är blogginlägg nummer 400. Från start i mars 2015.

Inte hur man har det, osv...

Tankarna spann vidare efter gårdagens skriverier, och landa i den rätt idiotiska klichén ”det är inte hur man har det utan hur man tar det”. Jag gillar den inte, för den signalerar att man (oberoende vad) kan ta saker på bättre sätt och med inställning ändra sin situation... Håller alltså nog med i viss mån, men är inte med på att man i vilket läge som helst kan förväntas vara kapabel att ”ta det” på annorlunda sätt. Anyway, det är inte det jag ska skriva om, men ville nu ändå sätta det med som allmän kommentar och synpunktsförklaring här nu först...

Vad jag fundera kring - och relatera till ”tar det” - är hur enormt olika singellivet uppfattas. Singel innebär ju egentligen bara att man inte är i ett parförhållande av något slag (vilket sku vara vårt ”har det”, i mina tankegångar). Men hur man känner för sin singeltillvaro och sin singelstatus (”tar det”) är det enorm bredd på, dock så att merparten på sätt eller annat önskar komma bort från singelskapet. Att inte trivas med att vara singel är oftast mer eller mindre problematiskt, och kan leda till känslor av ensamhet, dåligt självförtroende m.m...

Och vad jag vill säga är alltså inte att man borde kunna ”rycka upp sej” och ”ta det” annorlunda - låta bli att vara ledsen över sin singeltillvaro och sluta längta efter att träffa nån. Man har ju all rätt i världen att vilja ha en partner! All rätt i världen att vara ledsen över att man inte har det. Realiteten är nu bara att det är ledsamt ibland, när man önskar att ens livssituation hade sett annorlunda ut. Det är ok att låta det vara det. Möjligen knepigt om de känslorna helt tar över. Och där kanske bra att fundera om man själv kan göra nåt åt det, eller kan få hjälp med det...? Utan att behöva ändra på ”ta det” i sej, sådär direkt, typ...

Jag ”tar” singellivet med stor portion acceptans, tillåtande, förnöjsamhet och glädje. Jag trivs med att vara singel. Mitt ”har det” underlättas stort av att jag har ett ”tar det”, en inre känsla, som är helt du och i linje med situationen. Singeltillvaron känns rätt för mej. Att känslan (tar det) och situationen (har det) stämmer överens gör det ju väldigt mycket enklare och lättare. Men då ser jag ju ”tar det” som det allmänna förhållningssättet, uppfattningen om att vara singel, och inte en tillkämpad känsloändring på nåt sätt.

Om vi tänker på det sättet så kan ju uttrycket stämma. Flera av oss befinner sig i samma slags sits (t.ex. singellivet), men hur vi tänker och känner kring denna sits varierar... Gäller många situationer. Och det är garanterat så det helt enkelt är - att känslor och uppfattningar varierar - eftersom vi i grund och botten har olika personligheter, erfarenheter, synvinklar etc etc. Ur det kan komma alla möjliga olika sätt att relatera till det vi ställs inför. Som kanske kan kallas ”ta det”. Iaf gör jag det i denna text. Och då håller jag med...

Om ”ta det” däremot menas som en uppmaning om att ändra åsikt, känsla och tanke om sin situation för att på det sättet kunna hantera det annorlunda eller bättre - då drar jag lite åt mej örona. Förnekar inte att sätt vi tänker på, våra tolkningar av situationer, våra känslor inför något, osv, påverkar hur vi ”tar det”. Men påstår att vi inte alltid kan förändra detta ta det. Alla tolkningar och uppfattningar är inte föränderliga, åtminstone inte närsomhelst, hursomhelst, varsomhelst. Krisskeden och personliga lägen och allt detdär...

Vad jag funderar och påstår är alltså att om vi tolkar ”tar det” som en personlig uppfattning om den sits man sitter i, och mindre som medveten tanke-/känslomanipulering, så kanske vi träffar mera rätt, och kan göra mer nytta med den frasen...? Kanske... För då signalerar den inte att folk ”tar” saker fel, utan att folk utgående från sin synvinkel och sin uppfattning har sitt sätt att relatera till aspekter av sitt liv - i denna svammeltext singelstatusen. Och då kanske vi har lättare att förstå varann utan att generalisera, kommentera, skuldbelägga...? ”Tar det” som ”hur känner du inför detta?” istället för ”tar det” som ”sluta nu klaga, ryck upp dej och ändra åsikt!”. Förståelse istället för förebråelser... Va? Så tänker och tycker iaf jag.

Sen får jag erkänna, inte minst för mej själv, att jag antagligen signalerar åt folk att de inte borde behöva önska sej ett parförhållande så febrilt. Fundera igen över varför det är svårt för mej att relatera till folks tvåsamhetslängtan. Jag förstår den i sej, men har svårt att inte tänka att det är bra att också kunna vara nöjd med/som bara sej själv, bra att trivas också ensam... Antar att det främst är för att jag gärna sku unna andra att vara lika tillfreds med singellivet som jag är. Men har ju ändå ingen som helst rätt att signalera att deras sätt att relatera till singeltillvaron är mindre rätt. Jag vill inte signalera nåt ”ta det annorlunda”!!

Inlägget jag svamla kring igår, med singelns tacksamhetslista, kan kanske kännas som påtvingat ”ta det” för någon som inte känner sig helt tillfreds med att vara singel. En av punkterna var att man sover bättre då man har sängen för sig själv - och det tror jag att många ovilliga singlar inte håller med om. Som ett exempel. Hur vi förhåller oss till olika aspekter av vårt singelliv är alltså ingen universell kategori, utan i väldigt stor mån beroende av hur vår relation till singelstatusen ser ut. Hur vi ”tar det”.

Som lite mer högtflygande fundering här på slutet - och en som kommer till medan jag skriver - så undrar jag om man inte kan relatera har det och tar det mer allmänt också till livssituation respektive personlig uppfattning av denna... Den första som har det, den andra som tar det. Var vi är i livet har ju i stor mån påverkats av den evinnerligt krångliga genetik-miljö-dynamiken. Vårt sätt att relatera till det är än mer påverkat av vår personlighet (liksom av tidigare ”har det”). Så vem av oss har i slutändan nån som helst möjlighet och rätt att säga nåt om hur nån annan borde kunna ”ta det”? Ingen, påstår jag. Alltför individuellt.

Så detta inlägg, liksom flera tidigare, hamnar igen i en önskan om mer förståelse för att vi alla har våra olika bördor att bära, våra olika synvinklar och uppfattningsvärldar, våra egna individuella sätt att relatera till världen, oss själva och andra... Att skuldbelägga någon för dens sätt att ”ta det” känns inte rätt för mej. Att öppna för att förstå hur någon tar det, och varför, det känns mera konstruktivt. Jag strävar iallafall själv starkt till det senare framom det första. Jag tror vi kommer längre ju mer förståelse vi försöker ha för varandra.

Glad ”Singles Day” alla singlar!

Jag lärde mej idag att 11.11 är ”Singles Day”. Ursprungligen tydligen nån kinesisk grej och ursprungligen (och troligen väl ännu idag) ett kommersialistiskt påhitt. Ett sätt att få folk att köpa saker. Jei. Nå, nu tänkte jag nog inte på nån sån koppling när jag såg att en sån dag finns och firas idag. Utan jag tänkte faktiskt i termer av att uppmärksamma singellivet, och också det goda som det kan vara. För - as you know - jag är glad att vara singel, och trivs med det. Men det är inte en aspekt som syns ofta i ”debatten” kring singlar och singelliv - utan vi utmålas oftare som lite misslyckade socialt, alltför fokuserade på arbetslivet, bara själviska och kräsna, eller nåt annat dylikt... Likaså anses vi absolut vilja ha eller behöva eftersträva ett parförhållande. Det kan för all del vara ok att vara singel, men man ska då helst vilja komma ur det tillståndet, och aktivt göra nåt för den saken. (Utan att nu vara för angelägen.) Jaja, jag har skrivit om sånthär tidigare, och jag tänker inte idag nu propagera desto mer kring det, men - det är ju iallafall Singles Day idag, så jag ville slå ett slag för att singlar är värda att fira, och att få fira sig själva. Singelliv är ingen skam, och ingenting som nödvändigtvis är på nåt sätt depriverat. Jag är alldeles nöjd som singel, och fortsätter gärna på samma bana. Firar alltså det idag. Happy to be me, and happy to be single. Aspekter av mitt liv hade jag gärna sett annorlunda - barnet, as you know - men livet är faktiskt alldeles bra såhär också. Och singelaspekten har jag varken som barnlängtande eller barnlös haft nån lust att ändra på alls. Så - here’s to being single! Vi singlar har nog all rätt i världen att trivas som singlar, anser nu jag, om det är så det känns! Att inte alla känner så, det vet och förstår jag, men att vi som trivs som singlar har rätt att göra det - det tycker jag rimligtvis är rätt så självklart. För vad är väl bättre än att trivas i det liv man lever!? Happy Singles Day!

Single, and happy about that

Hade en liten diskussion kring begreppet "ikisinkku" (ungefär evig singel) för ett tag sen. Jag hitta en text som tog upp den termen i betydelsen någon som alltid eller länge varit singel och trivs med det. Eftersom många tänker, tror och tycker att man som singel ska längta efter att ha en partner så var jag glad åt att hitta en text som var mer inne på min linje - att man kan njuta av att vara singel och inte alls vara i behov av att ändra på den statusen. Att en singel kan vara riktigt nöjd som det är, och trivas med att vara bara själv. Just precis exakt!!, tänkte jag. Det är iofs ett tag sen nu, men jag känner nog ibland att folk lite överseende tänker att nå visstvisst... Ibland försöker folk para ihop mej med någon. (Nu tror jag iofs att det gått hem lite bättre, för det är länge sen nu.) Så jag var glad åt att kunna dela en text som satt lite ord på såna aspekter av singellivet som jag känner igen. Singeln som inte söker partner, utan helst glatt fortsätter med sitt singelliv.

Till min förvåning fick jag mothugg. Eller, vet inte om det var mothugg direkt, men det var iaf en av mina bekanta som ansåg att hen behövde påpeka att det också finns singlar som inte är nöjda med att vara singlar. Kanske bara var en annan uppfattning av begreppet ikisinkku det handla om där iofs... Jag blev iaf lite ställd, för naturligtvis är jag ju också medveten om att alla singlar inte är nöjda med att vara singlar. Rätt otrevligt medveten om det, eftersom de flesta utgår från att jag också hör till den gruppen. Att alla singlar gör det. (Man kan ju inte vilja vara singel liksom!?) Jag tyckte därför det var konstigt att nån ansåg sig tvungen att förklara att det också finns (iki)singlar som inte trivs med sin ensamhet. Och ja - om man har hamnat i ett långvarigt singel-tillstånd utan att trivas med det, då kan det vara verkligen, fruktansvärt jobbigt. Absolut! Och säkert kan också ikisinkku-termen användas här. Men då denna text nu handla om termen ikisinkku i betydelsen nöjd singel, och jag gladeligen ville dela den för att dela med mig av hur jag känner inför mitt eget singelliv - då tyckte jag nog det var en aning onödigt att kontra med att det minsann också finns icke nöjda singlar.

Men - den diskussionen fick mej ändå att tänka till lite djupare på saken. För grejen är ju egentligen den att man ska vilja ha en partner ja - men inte för mycket. Att som singel inte söka partner, och påstå sig inte ens sakna en, det är helt jäättekonstigt, och avfärdas ofta som självbedrägeri eller nåt... För man ska ju vilja ha en partner!! Men sen samtidigt så är det inte heller okej att vara ledsen och nere över att vara singel. Man ska liksom inte vara så behövande. Inte så osjälvständig. Det är nu inte riktigt comme il faut att vilja, längta och sakna för mycket heller... Att berätta åt sina vänner hur väldigt ensam man känner sej, och hur mycket man längtar efter att få dela livet med nån, det kan också bemötas med skepsis och bortförklaringar, har jag märkt... (Och jag har nog också fallit i den fällan själv, måst jag erkänna.) Så igen en gång har vi här en situation där budskapen är väldigt varierande, och ingendera ytterligheten är bra. Man ska vilja ha en partner, men man ska också klara sej super på egen hand. Vårt samhälle är bara så jättekonstigt ibland...

Och vad gäller detdär med inte comme il faut att vilja, längta och sakna för mycket så stämmer det ju också väldigt bra in på folks tankar om barnlöshet. Naturligtvis ska man vilja ha barn (och ska också ha dem, eller ha dem påväg) - men man ska ju inte vilja, längta och sakna för mycket! Dom kommer ju nog sen, om du vill lite mindre... Tulee jos on tullakseen - dom kommer om det är meningen. Och så ska man liksom vara gladeligen nöjd med det och skita i att vilja och längta så väldigt. Och då ska dom ju sen naturligtvis bara dyka upp sen också. För barn ska man vilja ha - bara inte för mycket.

Men nu tillbaka till rubriken... Single, and happy about that. Det är länge sen jag var av den åsikten att jag ville ha en partner i mitt liv, och jag vet inte ens nu om jag faktiskt ville ha det då heller, eller om det var mer för att det är så livet ska se ut som jag kände så... Det är så man ska känna liksom. Visst kan jag ännu också attraheras av karlar, eller tycka att dom är trevliga. Men jag vill inte bli ihop med nån. Jag vill väldigt gärna fortsätta vara bara jag. Som i texten så är jag dendär ikisinkkun som inte vill ändra på läget... Som trivs bra med att vara bara själv, och som har färdighet och kunskap att sköta sej själv och sina egna ärenden på egen hand. Självgående, självständig och självtillräcklig. Visst behövs det mänskor runtom också mej - familjen, vänner, kolleger, bekanta... Men jag behöver ingen karl som delar min vardag. Dyker han upp ska jag försöka bereda det plats, men gör han inte så fortsätter jag gladeligen såhär. Enligt nuvarande känsla alltså. Känslor kan ju svänga förstås.

Om vi kanske sku hitta nån?

Var ute en sväng igår kväll med ett par väninnor (efter en hemmafest). Kort sväng för mej, en av oss stanna kvar och gick väl vidare i nattlivet. Den av oss som är singel och sökande. Den som sa att "nä nu ska vi ut, om man kanske sku hitta nån...", och drog med oss andra ut på stan. Som upprepa frasen när vi sku in på baren. Inte för att hon nu desperat är på jakt, men bara om... Om vi kanske sku hitta nån.

Och det enda jag kunde känna och tänka, igen en gång, där innan vi gick in på baren, var hur skööönt det är att inte behöva!! Att inte ens ha minsta lilla lust att söka eller hitta nån. Igen en gång undra jag hur konstig jag egentligen är, och försökte känna efter, försökte hitta ens litelite längtan efter att ha en karl - men nej... Jag är sååå innerligt nöjd med att vara "bara" jag! Så tillfreds med min singelstatus.

Och igen en gång såå tacksam över att kunna ha den känslan och att det är helt okej. Att tillåtas vara singel, utan att förväntas behöva nån eller förväntas längta efter nån. Kvinnor idag (alltså här i dethär landet) behöver inte en man för att vara nåt, för att klara sej, för att duga. Jag får och kan vara singel utan att det tar bort av mina möjligheter, eller utan att nån tittar konstigt! Att vara singel är alldeles okej.

Ja, de flesta godtar det, medan nån nog kanske lite provoceras av att jag påstår att jag är så nöjd som singel, tänker att det ju nog bara är vad jag säger eller att jag lurar mej själv och intalar mej det som självbevarelse eller nåt. Må ni då tänka så, det bryr jag mej inte desto mera om - alldeles ärligt. Tänk du vad du tänker om mej - det gör ju folk iallafall... Alltid nån som har åsikter. Alltid nån som funderar...

Framför allt - det som är denhär bloggens tema - är jag så tacksam över möjligheten att som singel ändå kunna bli mamma. Iallafall i teorin. Möjligheten finns! Jag är inte dömd till att vänta och hoppas att någon (som jag egentligen inte är så intresserad av) sku dyka upp för att kanske kunna få barn. Jag kan och får välja att försöka på egen hand. Jag väljer att försöka på egen hand. Det är liksom helt självklart.

Tittar mej omkring här i den lilla lägenheten som är mitt hem, och konstaterar igen en gång att jag i såå många aspekter är så lyckligt lottad! Jag får leva ett liv som jag trivs med, utan att någon fördömer eller tittar snett på mej. (Åtminstone så jag ser det.) Och jag har styrka och inre visshet tillräckligt för att ta det och åsidosätta det ifall nån sku ha lust att uttrycka nåt sånt. Dethär är jag! Dethär är mitt liv, mitt sätt att leva det.

I'm single and I like it. Och hur skönt är inte det!