Om vi kanske sku hitta nån?

Var ute en sväng igår kväll med ett par väninnor (efter en hemmafest). Kort sväng för mej, en av oss stanna kvar och gick väl vidare i nattlivet. Den av oss som är singel och sökande. Den som sa att "nä nu ska vi ut, om man kanske sku hitta nån...", och drog med oss andra ut på stan. Som upprepa frasen när vi sku in på baren. Inte för att hon nu desperat är på jakt, men bara om... Om vi kanske sku hitta nån.

Och det enda jag kunde känna och tänka, igen en gång, där innan vi gick in på baren, var hur skööönt det är att inte behöva!! Att inte ens ha minsta lilla lust att söka eller hitta nån. Igen en gång undra jag hur konstig jag egentligen är, och försökte känna efter, försökte hitta ens litelite längtan efter att ha en karl - men nej... Jag är sååå innerligt nöjd med att vara "bara" jag! Så tillfreds med min singelstatus.

Och igen en gång såå tacksam över att kunna ha den känslan och att det är helt okej. Att tillåtas vara singel, utan att förväntas behöva nån eller förväntas längta efter nån. Kvinnor idag (alltså här i dethär landet) behöver inte en man för att vara nåt, för att klara sej, för att duga. Jag får och kan vara singel utan att det tar bort av mina möjligheter, eller utan att nån tittar konstigt! Att vara singel är alldeles okej.

Ja, de flesta godtar det, medan nån nog kanske lite provoceras av att jag påstår att jag är så nöjd som singel, tänker att det ju nog bara är vad jag säger eller att jag lurar mej själv och intalar mej det som självbevarelse eller nåt. Må ni då tänka så, det bryr jag mej inte desto mera om - alldeles ärligt. Tänk du vad du tänker om mej - det gör ju folk iallafall... Alltid nån som har åsikter. Alltid nån som funderar...

Framför allt - det som är denhär bloggens tema - är jag så tacksam över möjligheten att som singel ändå kunna bli mamma. Iallafall i teorin. Möjligheten finns! Jag är inte dömd till att vänta och hoppas att någon (som jag egentligen inte är så intresserad av) sku dyka upp för att kanske kunna få barn. Jag kan och får välja att försöka på egen hand. Jag väljer att försöka på egen hand. Det är liksom helt självklart.

Tittar mej omkring här i den lilla lägenheten som är mitt hem, och konstaterar igen en gång att jag i såå många aspekter är så lyckligt lottad! Jag får leva ett liv som jag trivs med, utan att någon fördömer eller tittar snett på mej. (Åtminstone så jag ser det.) Och jag har styrka och inre visshet tillräckligt för att ta det och åsidosätta det ifall nån sku ha lust att uttrycka nåt sånt. Dethär är jag! Dethär är mitt liv, mitt sätt att leva det.

I'm single and I like it. Och hur skönt är inte det!