Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

söndag 13 december 2015

Förlåt, jag klarar inte av det

Märkte idag (igen) hur svårt jag har att ens tänka mej att finnas med i någon annans barnfamiljs-vardag. En väninna fråga om jag ville komma till dem och hålla henne sällskap, och jag klara bara inte av att tänka mej det. Hade själv föreslagit att hon sku komma till mej eller vi sku gå på glögg nånstans, men fick tillbaka frågan om jag kunde komma dit istället, vara där med henne och barnen.

Kom först med en vit lögn, men skrev sen ärligt att jag inte klarar av det. Jag vågar, vill, orkar inte - hur mycket jag än vet att hon sku behöva den hjälpen. Kände mej fruktansvärt usel, fick jättedåligt samvete, men jag kunde inte tänka mej att gå dit. Måste, för min egen skull, låta bli att fara. Vet nog att jag har rätt att välja så, och vet att min vän fullständigt förstod, och ändå känns det sååå hemskt!

Ändå har jag hela dagen haft väldigt nära till tårar, fällt en hel del, över hur lite jag klarar att göra för någon annan, fast jag såå gärna sku vilja. För mej är ju stödet från vänner nånting så väldigt viktigt, både sånt jag får och sånt jag kan ge - så det känns ofta väldigt ledsamt och fel om jag behöver säga nej, hur väl jag än vet att jag förstås har min fulla rätt till det och ibland måst göra det för att spara mej själv.

Borde ju vara glad över att jag klara av att ärligt säga att jag inte kommer, och förklara varför. Att jag klara av att tänka på mina egna känslor och min egen ork - för det är inte enkelt! Att tänka på sej själv är många gånger svårt, fyller en med skuldkänslor, får en att känna sej självisk. (Det vet min vän lika bra som jag.) Hur viktigt värnandet om den egna orken än är så är det väldigt svårt att göra det.

Och var för all del helt rätt att låta bli, för bara av den bild jag hade av hur det sku kännas att sitta där i den familjevardagen (hur tung den än också är) så har den egna saknaden varit fruktansvärt stark nu idag. Tårarna har trillat gång på gång, sorgen ligger som ett mörker över ögona och som en klump i magen.

Saknar dej, mitt eget barn! Saknar den lilla familjen som är vi. Saknar vår vardag.

2 kommentarer: