söndag 26 februari 2017

Om att göra nåt jäättestort

Jag har ju haft en såndär känsla av att om jag inte får bli mamma så måst jag göra nåt annat av det hela. Helst nåt jättestort. Ändra nåt, eller flera saker, sådär drastiskt. Lite alla bollar i luften-tanke... Tydligen är det inte en ovanlig känsla i denhär sitsen... Stötte på den tanken också just i ett föredrag av en Jody Day, som förestår Gateway Women - en online community för folk som går vidare utan barn. (Kommer till den senare också, inte mer om den just nu.) Hon konstaterar iallafall typ att när man inser att man inte får axla rollen som mamma så går det lätt så att man tänker att det måst bli nånting väldigt stort av det hela. Man måst liksom bli nånting meningsfullt, nånting som ger nåt tillbaka på nå sätt, nånting med kraftfull betydelse. Och jag skratta lite där, och kände igen mej. Jag har ju haft stark känsla av att jag sen måst bygga nånting nytt av de pusselbitar som denhär tunga vägen har lämnat efter sej... På nåt sätt ge det en mening. Ge mej själv en annan viktig roll. Bli nånting stort... Börja ju ren lite iochmed psykologistudierna, som kanske möjligen kan ge mej terapeut-papper en dag nånstans i framtiden... Och det är intressant och givande, så tänker inte ge upp den tanken, men inser när vården faktiskt tog slut nu att jag inte längre har nån känsla av att jag måst... Jag behöver inte göra drastiska ändringar. Jag måst inte kompensera för det faktum att jag inte blev mamma med att bli nåt annat av betydelse för "världen". Jag klarar av att finnas där jag nu finns, trots att just dethär inte fick bli som jag önska. Och det känns som en lättnad. Jag kan, men jag behöver inte. Jag kommer säkert nog att bygga nåt kring psykologin, fortsätta i den mån jag får - men får jag inte så gör det inget... Är relativt säker på att nån form av (ökat) engagemang inom Simpukka-föreningen och annat dylikt är på kartan framöver, men det är för att jag vill, inte för att jag känner nåt tvång att uppnå nånting eller fylla något tomrum. Tomrummet finns ju där, men det går nog liksom inte att fylla, vad jag än gör annat. Och jag inser att den jag är, och där jag är, de är alldeles bra också så som det är redan nu... Skönt!! Kommer som sagt antagligen ändå att göra (också) nya saker, för att jag är intresserad av dem. Men ifall jag inte gör det så är det också okej... Och jag behöver åtminstone inte göra nånting, vara nånting, komma nånstans precis just nu. Just nu är jag just här, och det är rätt okej. Okej som i accepterar, okej som i saker får nu vara vad de är just nu... Men inte fullständigt okej, som i utan sorg och saknad. Förstås. Kanske aldrig... Gör mitt bästa för att just nu finnas i det beslut som finns, och låta just nu vara det det är (fast det nog känns väldigt sorgligt ibland), och sen med tiden se vart vägarna framåt bär... Utgår från att nya saker finns med eftersom livet har en sån tendens... Men är nog ganska nöjd med känslan av att inte behöva sträva efter, prestera, bli eller göra nånting jättestort. Trots allt är ju den process jag just avslutat ganska jättestor och jättetung, liksom också beslutet att avsluta den, så det kanske kunde räcka för ett tag just nu, liksom. Jobbfronten är för all del lite osäker nog, så får se hur mycket jag lite tvingas ändra iallafall, men kan nog konstatera att det isåfall är helt tillräckligt det... Och i den eventuella situation att där inte sker nån ändring så är jag okej med det med. Intressant nog, på nåt sätt... Men jag är glad att se att den lite oroliga känslan av att tvingas ändra saker för att stå ut med en slutpunkt utan barn nu inte alls finns mera. (Just nu iaf...) Jag klarar det. Jag står på benen. Jag kan leva i tomrummet. Jag är okej... I det stora hela, för det allra mesta. Jag är ren okej som jag är. Det finns ingen orsak att kompensera, bygga nåt annat, fylla tomrum eller febrilt köra på nya vägar... Det är okej. Önskan var annan, så ur den synvinkeln allt annat än okej, och visst är det både intressant, givande och säkert också konstruktivt med andra mål och nya saker - men de får finnas för att jag gärna gör, de har inte samma måste-funktion som jag trodde att de sku komma att ha. Och det är väldigt bra... Det känns konstruktivt. Lugnt.

torsdag 23 februari 2017

Tv messing with my head

Nå great. Bläddra förbi ett program om fertilitetsvård på tv, och fastna där. En av grejerna som fastna i huvet på mej var läkarns kommentar om att en av de viktigaste aspekterna är "resilience". Betydelse, enligt vad jag tolka, ork att fortsätta försöka. Och det gjorde mej lite ledsen. Orolig. Gör jag fel nu...? Borde jag ha mer resilience? Messing with my head... Hur mycket jag än vet att jag just nu gör rätt i att avsluta vården så dök ifrågasättandet upp rätt kraftigt med det inslaget. Och sku inte riktigt orka ta den diskussionen med mej själv nu. Men tankarna lägger sej ju nog sen igen. Andas igenom dem, och ser var vi är sen...

För övrigt nog ett helt bra program, om än vissa delar inte är helt samma här. Och lyfter igen på hatten åt de personer som ställde upp och berätta om en så tung sak öppet på tv. Bra med öppenheten! Och delarna som lite smått lyfter på de tunga känslorna i en sånhär process var bra, men kunde gärna poängterats mer, tyckte jag. Fokusera rätt mycket på de rent praktiska procedurerna. Iofs bra att veta hur det går till, men på nåt sätt tycker jag det sku vara ännu viktigare att uppfattningarna om hur det kan kännas och vad det kan innebära emotionellt och mentalt sku öka. Programmet hittar du på Arenan.

Det som igen en gång inte kom fram (åtminstone enligt vad jag såg) var misslyckandena. Fertilitetsvården vill ju gå ut med mirakelbarnen och triumferna... Oberoende om man måst säga att det tog länge att komma dit så är det där man sen hamnar i slutändan i de officiella versionerna på tv och så. Med att barnet får komma. Och det är ju inte hela sanningen! Alla får inte barn via fertilitetsvård. Alla får inte barn överhuvudtaget, och jag tycker det sku vara en viktig sida av storyn att plocka fram det med. Att ibland, hur man än försöker, så lyckas det bara inte. Och att det kan vara okej det också. En sorg, ett annat liv, men okej.

onsdag 22 februari 2017

Ibland är livet så orättvist

Blir väldigt många inlägg just nu tydligen. Mycket att säga just nu. Och så dyker det upp saker däremellan också, oförutsett... Idag ett ledset inlägg, kring de stora och ofattbara orättvisorna här i världen. Kring hur fel saker kan vara ibland.

Börjar med en mindre grej, men som ändå gör mej en aning ställd och lite ledsen. En av dedär som ingen menar något alls med, men som ändå känns lite jobbig... En diskussion kring hur trötta folk är på sina ungar, och hur gärna dom sku sälja dom ibland... Som enda barnlös vid bordet satt jag väldigt tyst. Gänget jag satt med vet nog om min barnlöshet, och precis hur ofrivillig och oönskad den är... Men det är nu bara en sak som folk inte tänker på. Och det är ett uttalande som folk inte menar nåt som helst med. Kommer antagligen ändå aldrig att kunna ta det riktigt utan vemod, tror jag... Inser att jag inte har nån aning om fullt hur trött man kan bli på sina barn ibland, och vet att de har all rätt att uttrycka sånt, för att det är en oundviklig del av paketet, och för att man innerligt älskar sina barn oberoende. Har ändå svårt att helt låta bli att reagera... För att jag väldigt gärna hade varit fast huur trött på en unge som helst mellan varven, men inte har den förmånen.

Följande grej kom som en blixt från klar himmel... Och dethär är en av dedär livets allra värsta, en av dedär som man fullständigt tänker att hur kan saker vara så fruktansvärt fel!? Jag tog kontakt med en person jag inte träffat på många år, eftersom jag kommer att vara i hennes trakter nästa vecka. Vet nu inte ens riktigt hur jag kom att tänka på henne. Föreslog en kaffe, och fick ett jakande svar. Men, det svaret fortsatt med en förvarning. Hon ville bara berätta först, skrev hon, att de förlora sitt barn för ett år sen. Och jag blir så innerligt ledsen! Det var ett hett efterlängtat barn, som inte kom till särskilt lätt och snabbt. Ett barn som var sin mammas (känner inte pappan, så säger därför så) ögonsten, och (liksom de allra flesta andra barn, jag vet) det viktigaste som fanns här i livet. Och jag kan inte förstå hur världen kan vara så grym!! Jag kan inte förstå. Visst vet jag. Tyvärr. Alltför mycket är alltför grymt. Men det slog mej hårt idag. Det är så fel!! Det är så fruktansvärt fel.

Needless to say så är jag rätt nere efter den nyheten. Och skickar styrkekramar och tankar åt dem... Blir hoppeligen en kaffeträff, och kan jag ens en stund lyssna och finnas där så är jag glad åt det. Inget man kan säga, inget man kan göra. Annat än finnas där.

Ibland är livet så orättvist.

tisdag 21 februari 2017

Mitt mående för tillfället...

Lova gå lite mer in på hur jag mår just nu, så här kommer en betraktelse över den saken...

Lite förvånad och väldigt tacksam kan jag säga att jag faktiskt mår väldigt bra för tillfället! Den översta känslan är lugn. Och lättnad över att nu veta... Det finns en lätthet i mej... En sorglöshet, tänkte jag nästan skriva, men det är nog att ta i lite. Men det är ändå så att jag känner en stor frihet gällande framtiden. Allt är möjligt, liksom. Det kan bli lite vad som helst av det hela, och det finns inte samma begränsningar och frågetecken mera. Och det känns just nu alldeles väldigt bra. Därav lättheten och friheten... En gränslöshet, nästan. Och kan bli alldeles innerligt glad över det emellanåt. Tänk vad det potentiellt sku kunna bli, liksom. Till det också de små glädjeämnena, som jag kom in på lite ren. Så just nu mår jag riktigt, riktigt bra! Har t.o.m kunnat glädja mej åt de härliga tultande barnen som kommit emot på stan. Kunnat le stort tillbaka, riktigt ända från hjärtat. Kunnat tänka att de är så helt härliga, utan att sorgen över det egna barn-stora tomrummet ger sig till känna. Helt otroligt liksom!!

Och sen finns också vemodet nånstans inuti hela tiden. Ibland mer på ytan. Gravidmagar ger mej ännu ett styng av saknad en stund. Och jag är fullt medveten om att situationerna, stunderna, perioderna, då detta är tyngre kommer att komma... Oundvikligt kommer de att finnas. Kanske livet ut. Kanske så att lättheten som finns nu sen ger efter när det sjunker in mer. När det är mer klart vad som saknas så att friheten är möjlig... För visst är det en frihet jag gladeligen hade avstått från. Om. Men nu blev det inte så. Och jag är glad åt att det kan kännas okej. Jag gläds så länge glädjen får finnas där! Och jag accepterar att sorgen dyker upp emellanåt... Att vemodet i det nog kommer att leva med, där under... Emellanåt ta mera rum, emellan mindre. Ibland totalt oförutsägbart, ibland med klarare orsaker. Redan idag en diskussion där omfattningen i tomrummet kändes enormt en liten stund. Där sorgen sköljde över. Några vågor, innan den drog sej undan igen. Sådan är sorgen. Den kommer och går.

Kan ändå acceptera att det är så. Tillåta den att komma. Glädjas åt glädjen där emellan. Positivt överraskad över hur lugn du är, sa en vän... Kan inte annat än hålla med henne!! Tacksam och glad över att man kan må såhär bra, trots en situation som ju är allt annat än vad jag har önskat och hoppats på så länge. Trots att livet fortsätter åt ett helt annat håll än det jag såg i drömmarna... Men jag har hunnit bearbeta en hel del under processens gång, och tror att jag kan tacka allt det tunga arbetet för att jag i nuläget har så här pass lätt att klara av denhär svängen åt det håll jag var så innerligt rädd för tidigare... Rädslan blev verklighet, och jag kan förvånad inse att jag klarar av det. Det är sorgligt, men det går faktiskt att leva med det. Jag kan t.o.m glädjas och vara positiv. Känna tillförsikt inför framtiden. Ofattbart, men sant. Positiv överraskning, verkligen. För mej också... Kan fundera om det ens kan vara sant... Kan man må så pass ok trots...? Men tydligen.

Tar ödmjukt och tacksamt emot denna lugna, positiva känsla, så länge den varar.

måndag 20 februari 2017

Små glädjeämnen, del 1...

Har konstaterat att det finns en del fåniga småsaker som är lite smått oförskämt trevliga i allt dethär nu. Så börjar en liten serie kring små glädjeämnen. Kommer nu åtminstone ett inlägg in den serien... Finns fler tankar, men får se om de sen hamnar här.

En sak som ofattbart nog nu känns förvånansvärt skönt i dethär läget är att kunna shoppa kläder utan att fundera på om... De senaste fyra åren typ har jag sett på alla potentiella nya klädesplagg med ögonen "går dethär att använda också om jag blir gravid?". Och byxor har jag nu typ undvikit att köpa nästan helt. Så att kunna titta på precis allt, utan någon ifall-att-gallring - det kändes rätt härligt! Inte för att jag köpte massor, dom jeans jag sku ha och en tröja jag nu inte egentligen sku ha, men för att det på nåt sätt bara fanns mera möjligheter utan domdär "om". Inga funderingar på vad som kanske eller kanske inte går senare. Det gick liksom att köpa bara. Eller, hur mycket som helst kan man ju inte köpa liksom (tyvärr, hehe), men jag sku sådär potentiellt kunna. På ett annat sätt än på ett bra tag. Förvånad över att en så liten sak kan kännas bra. Kompenserar ju på inget vis, men är inte heller alldeles insignifikant. Och små glädjeämnen räknas ju nog också.

Hade för övrigt också annars en alldeles härlig dag idag. Ska nog komma till mitt mående överlag lite här nån dag, för er som ev funderar... Gällande just idag vill jag bara konstatera det - det var en riktigt härlig dag idag! Lugn, mysig, med fina samtal!

söndag 19 februari 2017

Sista gången skrivargrupp

Och mera Simpukka-program idag. Sista gången träff med gruppen för kreativt skrivande. Bara två på plats denna gång. Mycket hinner hända under ett år, folk droppar av på vägen, och ett par var sjuka. Men ändå en träff med bra diskussioner. Trots lite olika vinkel på barnlösheten. Är ändå så mycket i varandras resor som vi kan relatera till.

För mej har året varit en resa från misströstande sista vårdskede till en tillitsfull framtidstro med andra vyer än fertilitetsvård och barn. Från orkeslöshet och alltför lite hopp, och ett lite cyniskt tänkande att jag nu bara måst vända på dendär stenen ännu så kan man liksom gå vidare sen, till att idag känna och tänka att livet bär iallafall, trots att inte barnet kom.

Diskussionerna har rätt självklart just innehållit den formen av funderingar - var var vi då, var är vi nu, och vad har den här gemensamma resan gett...? Jag tror vi är väldigt överens om att vi, trots de olika synvinklar vi har, kunnat ge varandra en hel del. När man möts kring delad barnlöshet är samtalen djupa, och i texterna får vi se glimtar av varandras inre.

Så fastän största delen av gruppen saknades, många synvinklar inte längre var med, och vi bägge gärna också sku ha hört hur resten har det, så var det ändå en givande skrivarstund tillsammans. Med en hel del ömhet och erkänsla för allt det fina vi fått dela under året, och med glädje i att se den andra på ett ställe som är ljusare än i början av processen.

En hel del erfarenheter rikare upplever jag nog att jag blivit under året som gått, också tack vare allt bearbetande och delande i gruppen. Så fast jag i nåt skede tänkte att det kanske kom onödigt sent så kan jag ändå konstatera att det gjorde gott iallafall. Och man kan ju säkert inte bearbeta barnlösheten för mycket, så länge konstruktiviteten finns kvar.

Nu känns det ändå fint och naturligt att få ett avslut på dethär. Bokslut, avrundande och avtackande av en resa i barnlöshetens olika vinklar och djup. Gruppen kommer ännu att finnas lite till, som möjlighet för den som behöver den, men det gemensamma arbetet är klart. Passligt läge för det, är min känsla. Jag är på ett annat ställe nu. Och det är ok.

lördag 18 februari 2017

Mer än 9 månaders väntan

Idag ordna Simpukkaföreningen Parisuhteen voimalauantai. Av förekommen anledning var jag inte speciellt intresserad av temat i sin helhet, och skippa alla delar med barnlöshetens påverkan på paret och tips om hur man tar han om sitt förhållande och så. Däremot ville jag gå med på programdelens avslutning - dansuppvisningen Enemmän kuin 9 kuukautta (mer än 9 månader)... Har hört om den, och var intresserad av hur barnlösheten kan uttryckas i dans. Iofs också där ett par, men samtidigt är det ju mer känslorna som porträtteras, och de är i mångt och mycket samma oberoende om du är par eller singel, så där tänkte jag att jag nog ändå kan identifiera mej och relatera.

Och visst fanns där aspekter som skulle ha varit annorlunda i en solodans. Aspekter som inte såg likadana ut för mej som singel som för de barnlösa paren. Men känslorna; där var det allra mesta sådant jag verkligen kunde känna igen... Oron, förtvivlan, frustrationen och sorgen. Så tydligt och så jätteberörande i den kroppsliga dimensionen som dansen utgör. Budskapet gick fram, verkligen. Strongt att göra ett så personligt och berörande verk, och dessutom själv ställa sig på scen och dansa det!! Men samtidigt - vilket ofattbart värdefullt bearbetande! Lyfter på hatten åt hennes mod och ork... Och också åt hur tydligt och klart hon lyckas visa hur det kan kännas i en sånhär process.

Från mitt eget personliga läge och min utgångspunkt just nu tog jag till mej det vackra i det öppna slutet. Det blev inte alls klart hur det gick med deras över nio månaders väntan. Men slutet var positivt... Slutet hade hopp. Slutet såg framåt mot en ljus framtid. Och det kändes så fint. Det kändes som en erkänsla av det ställe där jag är - där vården är slut, där väntan aldrig gav upphov i den väntan som jag väntade på - men där framtiden nog ändå kan vara nånting hoppfullt och vackert. Så en föreställning med ett tungt tema fick ändå ljus betoning för mej. Gav mej en än starkare känsla av att det jag gör nu är rätt. Åtminstone just nu. Och att också här finns det hopp, om än i annan form.

torsdag 16 februari 2017

Det har bara gått en vecka

Öppna kalendern, och blicken föll på minuset jag hade skrivit in för en vecka sen. Stirra på det en stund, tydligt precis ovanför den röda pricken för dagens datum, och undra förvånat för mej själv hur det kan vara bara en vecka sen!? Har det bara gått en vecka?? Jo, det har bara gått en vecka. Faktiskt. En vecka sen ett minustest som jag ju nog ana efter det alltför svaga plusset. En vecka, lite about, sen ett tidig missfall... Och det känns som om det var väldigt länge sen. Tankarna är på så mycket annat. Faktiskt bra så. Tänker jag på det så finns ju nog vemodet där, men ofattbart mycket går vardagen bara vidare. Saker att fixa, annat att tänka på, och väldigt lite fokus är kvar på den avslutade vården nu... Inte heller barnlösheten får speciellt mycket tankekraft. Medveten om att det kommer att pendla nog. Men just idag slog det mej hur konstigt det är, efter bara en vecka, att allt liksom bara går på, och inget känns speciellt ledsamt eller så. Konstigt, men sant. Ofattbart, men skönt.

söndag 12 februari 2017

Avslut vs paus, med mera

Folk har undrat lite varför jag väljer att tala om att avsluta, istället för att bara ta paus. Undrar själv ibland, måst jag säga. Men mentalt känns ett avslut behövligt. Med en paus blir saken liksom och hänga, fortfarande, och det kan jag inte med just nu. Jag klarar inte att hänga mera. Jag varken kan, vill eller orkar. I praktiken är det nog två sidor av samma sak - en paus kan bli evig och ett beslut om avslut kan vid behov revideras - men mentalt finns en stor skillnad. Jag behöver ett avslut. Jag behöver internalisera den verklighet som levt vid sidan om hoppet ett bra tag nu ren, och leva med bara den ett tag. Verkligheten där barnlösheten består. Man orkar inte hoppas hur länge som helst, och just nu har jag använt slut mitt hopp. Dessutom behöver jag mentalt rum för andra saker. Känns absurt på nåt sätt ändå, för inte har ju önskan om barn försvunnit nånstans egentligen. Den är nu bara mindre framträdande just nu. Av nödvändighet, på nåt sätt. Ofattbart, men tyvärr sant. Ändå får jag hjärtklappning ibland av mitt beslut, för det är ju enorma saker jag stänger dörren om. Helt otroligt enorma. Det skrämmer mej. Verkligen. Det gör mej väldigt ledsen. Och ändå måst jag acceptera att det är såhär nu. Blir ibland arg över det också... Att det är så... Ändå kan jag inget annat än att låta det vara det. Jag måst försöka leva med dethär just nu. Med att medvetet välja bort eventuella möjligheter... Med att acceptera ett liv utan fortsatta försök. Med att gå vidare utan barnet som en central förhoppning. Helt ofattbart. Sorgligt... Hatar ibland att det är nödvändigt, är väldigt ledsen över det, men måst acceptera att det är så. Blir nog en kamp att leva med dethär beslutet, känner jag, även om det liksom bara finns där... Tudelat... För det mesta finns en lättnad över att nu veta och ha lite klarare riktning, istället för två möjliga. Behovet av att få nåt slutligt besked i dethär har funnits i över ett år nu, så känns på nåt sätt bara dags. Men sen finns samtidigt den fullständiga oförståelsen där. Den totala tomheten. Den lätta paniken. Den stora sorgen. Så hur klart beslutet än är så är det inget lätt beslut... Det underlättar på vissa plan, men samtidigt tar det ju bort den allra största drömmen och längtan. Så visst, jag hatar att behöva ha denhär känslan att nu räcker det. Och ändå måst jag nu respektera den. Respektera mej själv. I boken Björnstad skriver Fredrik Backman att "Det krävs inte mycket av dig för att kunna släppa taget om ditt barn. Det kräver bara allt." Lite där är jag just nu. Det kräver bara allt. Ändå måst jag. Som motvikt finns det jag redan anar, och med tiden förhoppningsvis kan ta in mer; "Hoidoista luopuminen oli tuloksettomuudesta ja surusta huolimatta lopulta myös valtava helpotus. Elämään on löytynyt myös muita merkityksiä, joita arvostan entistä enemmän." Citerat ur Simpukka-tidningen 4/2016. Just nu försöker jag vänja mej vid det beslut som finns. Acceptera det och vad det innebär. Tillåta sorgen när den finns där och ge också både ifrågasättandet och ilskan rum... För att sen småningom mer och mer kunna ge allt det andra större utrymme, och mer och mer gå över på de andra vägar som redan smått är påbörjade. Så får vi bara se vart de leder sen. Inte helt bort från sorgen dock, någonsin. Och aldrig så att drömmen om barnet totalt försvinner. Alltid nånstans där iallafall. Alltid. Drömmen byter bara form från framtidsförhoppning till melankolisk längtan. Sehnsucht.

fredag 10 februari 2017

Dags att gå på annan stig

Ganska självklart finns just nu ett beslut om att tack och hej. Nu är det dags att gå vidare på en annan stig. Nu är det dags att avsluta fertilitetsvården. Verkligen inte utan sorg men med acceptans. Och t.o.m med en viss lättnad i att stänga den dörren. Vad som händer nu är lite hakusessa, speciellt som många andra bollar också är i luften liksom... Men åtminstone får jag arkivera en boll. Ett kapitel är avslutat och ett vägskäl med väldigt stora återverkningar lämnat bakom. Mamma eller inte fick svaret inte, åtminstone vad gäller singelföräldraskap via fertilitetsvård, och åtminstone just nu. Jag utesluter inte helt att det kan komma att tas till ny bearbetning senare, men jag måst nu för tillfället ge annat rum. Ge mej själv mera svängrum, sluta hänga och vänta, i hopp om att ännu kanske...? Det är rätt utmattande, måst jag säga. Att svaret på bloggens rubrik är inte, det är väldigt, väldigt ledsamt. Det är allt annat än vad jag hade hoppats. Allt annat än den enorma dröm jag hade när jag börja denhär resan. Verkligen. Ändå är det vad det är, och jag vet att det måst få vara så då. Så, nu blir denhär bloggen mer en resa i att acceptera en fortgående barnlöshet och leva vidare med den som en del av livet. För skriva, det fortsätter jag med. Tack till er alla som stött mej under vägen - fortsätt gärna med det!! För stödbehovet försvinner ju förstås ingenstans...

torsdag 9 februari 2017

Jep, nu totalnegativt test

Vad var det jag sa... Där for det hoppet. Idag är testet totalt negativt. Inget kvar alls av nåt andra streck. Som jag ana. Måst nu här hålla mej uppe, jobb om en stund och fullt program sen ännu efter... Men det känns nog för jävligt. Helt onödigt med symtom och litet plus först också, tycker jag nu, för då höjs ju hoppet, helt i onödan, och så dimper man desto längre sen... Inget barn denna gång heller. Det blev ett missfall nu igen. Inte två utan ett tredje, eller hur heter det...? Suck.

Och småningom då också tvungen att ta funderingen kring hur jag gör nu...

onsdag 8 februari 2017

Idag tänker jag nej, inte...

Gårdagens så svaga positiva var nog förvånande, trots att jag inte våga tro på ett plus, när symtomen ändå varit så pass tydliga. Idag tänker jag att det inte håller, att det svaga beror på att det är påväg bort snarare än att det inte hunnit bli starkt ännu. För symtomen är nog klart mindre nu än förra veckan. Lite illamående nog ännu, men bara helt korta stunder, och inte lika ofta eller lika starkt. Och dom lovande känningarna i brösten är sgs helt borta. Ren igår kväll. Dom hann bara finnas där några dagar. Försöker att inte ge upp hoppet riktigt än, men det är svårt... Och just nu vet jag inte hur jag ska tänka och vad jag ska känna. Limbo, som sagt. I väntan på vad nästa test säger. Men måst väl vänta någon dag eller två för att det ska hinna bli nån skillnad, så att jag kanske får ett tydligare svar...? Och jag som redan länge varit trött på att inte veta hur det ska bli och vad jag ska sikta in mej på tycker ju nog just nu att det känns lite jobbigt med ett sånthär hängande nu igen. Men vad kan man. Det hör till processen. Ett ordentligt plus är ju heller ingen säkerhet, så positivt är ändå alltid en väntan. Enerverande är det iallafall. Men andas lugnt och tar det med ro, och tänker att det går nu som det går... För det gör det ju, oberoende vad jag vill och oberoende vad jag gör. Inte så att jag är likgiltig till hur det går! Men så att jag accepterar utfallet. Vilket det än är. Finns inget annat jag kan göra. Förstås nog upprörd och ledsen ändå om det går som jag befarar. Idag tänker jag nej, inte... Men hoppas innerligt att jag blir motbevisad.

tisdag 7 februari 2017

Plus - men onödigt svagt

Jo, det är ett plus på testet. Men det är väldigt svagt. Onödigt svag. För nu vet jag inte om det är ett som tänker bli starkare eller ett som är påväg bort. Helt klart är att nåt hänt, för alla symtomen har ju nåt med detdär plusset att göra då, men vi får bara hoppas att det fortfarande håller på och händer, att hen fortfarande hänger kvar där, och tänker göra plusset starkare.

Enerverande med sånahär osäkra svar. Ett helt minus är en enorm besvikelse, men då vet man det. (Men menar inte att jag ville ha det svaret.) Ett starkt plus är härligt, även om det (som jag vet från senast) inte heller är nån garanti. Dethär är limbo. Vänta och se. Kan bli starkare, kan försvinna. För två år sen var det ett försvinnande plus. Fast, då hade jag inte några symtom heller. Nu har jag, och det ger ju lite hopp. Vänta och se nu då bara. Nytt test om ett par dagar eller så typ.

Men har nog på nåt sätt en känsla av att plusset hade varit starkare om jag testat tidigare, och att det nu tyvärr är påväg att försvinna. Symtomen säger inte riktigt så, boobsens små påståenden verkar starkare. Fast illamåendet är kanske lite mindre än förra veckan. Så det är svårt att säga. Hoppeligen är det bara oron och rädslan som får mej att känna så... Bara vänta och se.

På kliniken var dom mer optimistiska än jag iaf, så det kändes ju helt bra. Och har nu inbokad en tid till tidiga ultrat torsdag 23.2. Hoppas jag kommer ända dit, och hoppas hjärtslagen denna gång syns isf.

söndag 5 februari 2017

Hur ska man kunna tro...?

En intressant blandning av att leva som normalt och stora delar av dagarna inte alls tänka på saken, och nog ändå konstant mellan varven ha det i bakhuvet. Att nånting kanske kan hända...? Att ett embryo sattes in, och kanske...? Den ofattbara realiteten påminner om sej själv stup i kvarten. Men hur ska man kunna tro!? Trots illamåendet, som kvarstår, speciellt på morgnarna. Och trots att faktiskt nog också boobsen nu lite smått säger att nåt känns... Men, det kan ju också vara annalkande mens, för nu efter avbrutna graviditeten har de lite ömmat innan mensen nog. Inte riktigt såhär ändå. Och vågar oberoende inte tro att det kan ha lyckats. Hur sku man kunna det?? En hel dag kvar imorgon, och sen testdags på tisdag morgon. Fundera lite om jag sku ha testa ren nu idag, för att inte behöva ta besvikelse och sånt sen på tisdag innan jobb och andra uppgifter, men valde ändå att låta bli. Vill inte veta om inte... Vill inte se ett negativt svar. Och räknar trots allt med att det är det som dyker upp. Men hoppas... Hur ska man kunna tro...? Ännu efter alla bakslag. För svårt.

torsdag 2 februari 2017

Piinapäivät; jo, nä, kanske

One week down. Idag "PP6" - sjätte piinapäivä. (Höll inte koll på det denhär gången, utan fick räkna ut det.) Fyra dagar kvar innan det är dags för test... Vill redan nu inte testa. Men måst ju sen. Jag tror att det inte lyckats. Men jag hoppas det har!! Mår i det stora hela som vanligt. Lite konstiga knip nog i nå skede, så nåt försökte åtminstone ske. Och jag har mått pyton i stunder dom senaste dagarna, speciellt om jag druckit kaffe... (Insåg kopplingen till kaffet helt först när mamma påpeka om det.) Kasta nästan upp faktiskt efter några munnar kaffe igår morse. Men vågar inte tro eller påstå att det betyder nåt... Innerligen hoppas jag att det är ett gott tecken, men vågar inte lita på det... Har väntat på att boobsen ska börja påstå nåt, som dom gjorde då när det hade lyckats, men dom är nu helt tysta, lugna och som vanligt tyvärr. Tar det hela med ro för det mesta, men visst dyker oron upp emellan. Om inte nu heller... Hur känns det sen? Vad blir det sen? Snälla, nog kan det väl nu...!? Inget "det blir som det blir" i känslan, även om jag är lugn. Ett positivt svar, ett negativt. Världsvida ifrån varandra i vad de innebär för resten av ett liv. Lite skrämmande nog.