Om att göra nåt jäättestort

Jag har ju haft en såndär känsla av att om jag inte får bli mamma så måst jag göra nåt annat av det hela. Helst nåt jättestort. Ändra nåt, eller flera saker, sådär drastiskt. Lite alla bollar i luften-tanke... Tydligen är det inte en ovanlig känsla i denhär sitsen... Stötte på den tanken också just i ett föredrag av en Jody Day, som förestår Gateway Women - en online community för folk som går vidare utan barn. (Kommer till den senare också, inte mer om den just nu.) Hon konstaterar iallafall typ att när man inser att man inte får axla rollen som mamma så går det lätt så att man tänker att det måst bli nånting väldigt stort av det hela. Man måst liksom bli nånting meningsfullt, nånting som ger nåt tillbaka på nå sätt, nånting med kraftfull betydelse. Och jag skratta lite där, och kände igen mej. Jag har ju haft stark känsla av att jag sen måst bygga nånting nytt av de pusselbitar som denhär tunga vägen har lämnat efter sej... På nåt sätt ge det en mening. Ge mej själv en annan viktig roll. Bli nånting stort... Börja ju ren lite iochmed psykologistudierna, som kanske möjligen kan ge mej terapeut-papper en dag nånstans i framtiden... Och det är intressant och givande, så tänker inte ge upp den tanken, men inser när vården faktiskt tog slut nu att jag inte längre har nån känsla av att jag måst... Jag behöver inte göra drastiska ändringar. Jag måst inte kompensera för det faktum att jag inte blev mamma med att bli nåt annat av betydelse för "världen". Jag klarar av att finnas där jag nu finns, trots att just dethär inte fick bli som jag önska. Och det känns som en lättnad. Jag kan, men jag behöver inte. Jag kommer säkert nog att bygga nåt kring psykologin, fortsätta i den mån jag får - men får jag inte så gör det inget... Är relativt säker på att nån form av (ökat) engagemang inom Simpukka-föreningen och annat dylikt är på kartan framöver, men det är för att jag vill, inte för att jag känner nåt tvång att uppnå nånting eller fylla något tomrum. Tomrummet finns ju där, men det går nog liksom inte att fylla, vad jag än gör annat. Och jag inser att den jag är, och där jag är, de är alldeles bra också så som det är redan nu... Skönt!! Kommer som sagt antagligen ändå att göra (också) nya saker, för att jag är intresserad av dem. Men ifall jag inte gör det så är det också okej... Och jag behöver åtminstone inte göra nånting, vara nånting, komma nånstans precis just nu. Just nu är jag just här, och det är rätt okej. Okej som i accepterar, okej som i saker får nu vara vad de är just nu... Men inte fullständigt okej, som i utan sorg och saknad. Förstås. Kanske aldrig... Gör mitt bästa för att just nu finnas i det beslut som finns, och låta just nu vara det det är (fast det nog känns väldigt sorgligt ibland), och sen med tiden se vart vägarna framåt bär... Utgår från att nya saker finns med eftersom livet har en sån tendens... Men är nog ganska nöjd med känslan av att inte behöva sträva efter, prestera, bli eller göra nånting jättestort. Trots allt är ju den process jag just avslutat ganska jättestor och jättetung, liksom också beslutet att avsluta den, så det kanske kunde räcka för ett tag just nu, liksom. Jobbfronten är för all del lite osäker nog, så får se hur mycket jag lite tvingas ändra iallafall, men kan nog konstatera att det isåfall är helt tillräckligt det... Och i den eventuella situation att där inte sker nån ändring så är jag okej med det med. Intressant nog, på nåt sätt... Men jag är glad att se att den lite oroliga känslan av att tvingas ändra saker för att stå ut med en slutpunkt utan barn nu inte alls finns mera. (Just nu iaf...) Jag klarar det. Jag står på benen. Jag kan leva i tomrummet. Jag är okej... I det stora hela, för det allra mesta. Jag är ren okej som jag är. Det finns ingen orsak att kompensera, bygga nåt annat, fylla tomrum eller febrilt köra på nya vägar... Det är okej. Önskan var annan, så ur den synvinkeln allt annat än okej, och visst är det både intressant, givande och säkert också konstruktivt med andra mål och nya saker - men de får finnas för att jag gärna gör, de har inte samma måste-funktion som jag trodde att de sku komma att ha. Och det är väldigt bra... Det känns konstruktivt. Lugnt.