Jo, det är ett plus på testet. Men det är väldigt svagt. Onödigt svag. För nu vet jag inte om det är ett som tänker bli starkare eller ett som är påväg bort. Helt klart är att nåt hänt, för alla symtomen har ju nåt med detdär plusset att göra då, men vi får bara hoppas att det fortfarande håller på och händer, att hen fortfarande hänger kvar där, och tänker göra plusset starkare.
Enerverande med sånahär osäkra svar. Ett helt minus är en enorm besvikelse, men då vet man det. (Men menar inte att jag ville ha det svaret.) Ett starkt plus är härligt, även om det (som jag vet från senast) inte heller är nån garanti. Dethär är limbo. Vänta och se. Kan bli starkare, kan försvinna. För två år sen var det ett försvinnande plus. Fast, då hade jag inte några symtom heller. Nu har jag, och det ger ju lite hopp. Vänta och se nu då bara. Nytt test om ett par dagar eller så typ.
Men har nog på nåt sätt en känsla av att plusset hade varit starkare om jag testat tidigare, och att det nu tyvärr är påväg att försvinna. Symtomen säger inte riktigt så, boobsens små påståenden verkar starkare. Fast illamåendet är kanske lite mindre än förra veckan. Så det är svårt att säga. Hoppeligen är det bara oron och rädslan som får mej att känna så... Bara vänta och se.
På kliniken var dom mer optimistiska än jag iaf, så det kändes ju helt bra. Och har nu inbokad en tid till tidiga ultrat torsdag 23.2. Hoppas jag kommer ända dit, och hoppas hjärtslagen denna gång syns isf.
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar