Inte hur man har det, osv...

Tankarna spann vidare efter gårdagens skriverier, och landa i den rätt idiotiska klichén ”det är inte hur man har det utan hur man tar det”. Jag gillar den inte, för den signalerar att man (oberoende vad) kan ta saker på bättre sätt och med inställning ändra sin situation... Håller alltså nog med i viss mån, men är inte med på att man i vilket läge som helst kan förväntas vara kapabel att ”ta det” på annorlunda sätt. Anyway, det är inte det jag ska skriva om, men ville nu ändå sätta det med som allmän kommentar och synpunktsförklaring här nu först...

Vad jag fundera kring - och relatera till ”tar det” - är hur enormt olika singellivet uppfattas. Singel innebär ju egentligen bara att man inte är i ett parförhållande av något slag (vilket sku vara vårt ”har det”, i mina tankegångar). Men hur man känner för sin singeltillvaro och sin singelstatus (”tar det”) är det enorm bredd på, dock så att merparten på sätt eller annat önskar komma bort från singelskapet. Att inte trivas med att vara singel är oftast mer eller mindre problematiskt, och kan leda till känslor av ensamhet, dåligt självförtroende m.m...

Och vad jag vill säga är alltså inte att man borde kunna ”rycka upp sej” och ”ta det” annorlunda - låta bli att vara ledsen över sin singeltillvaro och sluta längta efter att träffa nån. Man har ju all rätt i världen att vilja ha en partner! All rätt i världen att vara ledsen över att man inte har det. Realiteten är nu bara att det är ledsamt ibland, när man önskar att ens livssituation hade sett annorlunda ut. Det är ok att låta det vara det. Möjligen knepigt om de känslorna helt tar över. Och där kanske bra att fundera om man själv kan göra nåt åt det, eller kan få hjälp med det...? Utan att behöva ändra på ”ta det” i sej, sådär direkt, typ...

Jag ”tar” singellivet med stor portion acceptans, tillåtande, förnöjsamhet och glädje. Jag trivs med att vara singel. Mitt ”har det” underlättas stort av att jag har ett ”tar det”, en inre känsla, som är helt du och i linje med situationen. Singeltillvaron känns rätt för mej. Att känslan (tar det) och situationen (har det) stämmer överens gör det ju väldigt mycket enklare och lättare. Men då ser jag ju ”tar det” som det allmänna förhållningssättet, uppfattningen om att vara singel, och inte en tillkämpad känsloändring på nåt sätt.

Om vi tänker på det sättet så kan ju uttrycket stämma. Flera av oss befinner sig i samma slags sits (t.ex. singellivet), men hur vi tänker och känner kring denna sits varierar... Gäller många situationer. Och det är garanterat så det helt enkelt är - att känslor och uppfattningar varierar - eftersom vi i grund och botten har olika personligheter, erfarenheter, synvinklar etc etc. Ur det kan komma alla möjliga olika sätt att relatera till det vi ställs inför. Som kanske kan kallas ”ta det”. Iaf gör jag det i denna text. Och då håller jag med...

Om ”ta det” däremot menas som en uppmaning om att ändra åsikt, känsla och tanke om sin situation för att på det sättet kunna hantera det annorlunda eller bättre - då drar jag lite åt mej örona. Förnekar inte att sätt vi tänker på, våra tolkningar av situationer, våra känslor inför något, osv, påverkar hur vi ”tar det”. Men påstår att vi inte alltid kan förändra detta ta det. Alla tolkningar och uppfattningar är inte föränderliga, åtminstone inte närsomhelst, hursomhelst, varsomhelst. Krisskeden och personliga lägen och allt detdär...

Vad jag funderar och påstår är alltså att om vi tolkar ”tar det” som en personlig uppfattning om den sits man sitter i, och mindre som medveten tanke-/känslomanipulering, så kanske vi träffar mera rätt, och kan göra mer nytta med den frasen...? Kanske... För då signalerar den inte att folk ”tar” saker fel, utan att folk utgående från sin synvinkel och sin uppfattning har sitt sätt att relatera till aspekter av sitt liv - i denna svammeltext singelstatusen. Och då kanske vi har lättare att förstå varann utan att generalisera, kommentera, skuldbelägga...? ”Tar det” som ”hur känner du inför detta?” istället för ”tar det” som ”sluta nu klaga, ryck upp dej och ändra åsikt!”. Förståelse istället för förebråelser... Va? Så tänker och tycker iaf jag.

Sen får jag erkänna, inte minst för mej själv, att jag antagligen signalerar åt folk att de inte borde behöva önska sej ett parförhållande så febrilt. Fundera igen över varför det är svårt för mej att relatera till folks tvåsamhetslängtan. Jag förstår den i sej, men har svårt att inte tänka att det är bra att också kunna vara nöjd med/som bara sej själv, bra att trivas också ensam... Antar att det främst är för att jag gärna sku unna andra att vara lika tillfreds med singellivet som jag är. Men har ju ändå ingen som helst rätt att signalera att deras sätt att relatera till singeltillvaron är mindre rätt. Jag vill inte signalera nåt ”ta det annorlunda”!!

Inlägget jag svamla kring igår, med singelns tacksamhetslista, kan kanske kännas som påtvingat ”ta det” för någon som inte känner sig helt tillfreds med att vara singel. En av punkterna var att man sover bättre då man har sängen för sig själv - och det tror jag att många ovilliga singlar inte håller med om. Som ett exempel. Hur vi förhåller oss till olika aspekter av vårt singelliv är alltså ingen universell kategori, utan i väldigt stor mån beroende av hur vår relation till singelstatusen ser ut. Hur vi ”tar det”.

Som lite mer högtflygande fundering här på slutet - och en som kommer till medan jag skriver - så undrar jag om man inte kan relatera har det och tar det mer allmänt också till livssituation respektive personlig uppfattning av denna... Den första som har det, den andra som tar det. Var vi är i livet har ju i stor mån påverkats av den evinnerligt krångliga genetik-miljö-dynamiken. Vårt sätt att relatera till det är än mer påverkat av vår personlighet (liksom av tidigare ”har det”). Så vem av oss har i slutändan nån som helst möjlighet och rätt att säga nåt om hur nån annan borde kunna ”ta det”? Ingen, påstår jag. Alltför individuellt.

Så detta inlägg, liksom flera tidigare, hamnar igen i en önskan om mer förståelse för att vi alla har våra olika bördor att bära, våra olika synvinklar och uppfattningsvärldar, våra egna individuella sätt att relatera till världen, oss själva och andra... Att skuldbelägga någon för dens sätt att ”ta det” känns inte rätt för mej. Att öppna för att förstå hur någon tar det, och varför, det känns mera konstruktivt. Jag strävar iallafall själv starkt till det senare framom det första. Jag tror vi kommer längre ju mer förståelse vi försöker ha för varandra.