Har du mätt ferritin-nivån?

Helt out of the blue undra en bekant, som också gått (går?) igenom fertilitetsvård, igår om man har mätt ferritinvärde på mej, och kommentera att ”gå och få det mätt!”. En typ jag inte direkt har nån kontakt med, men ändå en som jag nog trodde vet var jag står när det gäller dehär frågorna. Tydligen inte. Hon verka vara av den uppfattningen att jag fortfarande har vård på gång. Förklara att så inte är fallet. Men blev lite ställd och fundersam av det hela.

Främst av dessa tre orsaker;

1) För att det väl överlag inte är andras sak att säga åt mej att jag ska göra x, y eller z - eller överhuvudtaget kommentera min situation när de inte vet vad den är.

2) För att jag naturligtvis är väl medveten om hela diskussionen kring ferritin-nivåer, och övertygad om att min klinik hade mätt det ifall att det hade varit befogat.

3) För att hon sen fortsatt med ”och nu börja du direkt fundera att har allt säkert gjorts”. (Antagligen för att ursäkta sej för att hon tog upp denhär frågan, antar jag.)

Och jag vet att hon mena väl och ville hjälpa. Hade antingen själv just hört om ferritinet (som har med järnreserver i kroppen att göra och säger mer än hemoglobinvärdet) och dess koppling till fertilitet, eller av nån orsak just kommit att tänka på mej. Och ville dela med sig kunskapen och den goda nyheten att dethär ännu kan göras om inte ännu gjort. Ville förvissa sej om att jag vet, att det redan fixats eller att det kan tas i beaktande ännu. Hade jag inte vetat om det, och haft vård på gång ännu, så hade det kanske känts bra...? Men med alla år på privatklinik (en av de mest framåtsträvande) hade det varit rätt lustigt om jag inte vetat iochförsej. Och det är ingen ny grej. Pratats om åtminstone ett par år nu.

Det är överlag väldigt krångligt med folk som vill hjälpa genom att dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper. De vet sällan vad den andras sits är, vad hen ren gått igenom och vad hen fått för olika besked. Ingen barnlöshetsresa är den andras helt lik, så vad som fungerar för en kanske inte är rätt för nån annan. Medicinskt eller psykiskt eller annat... Om man vill komma med råd så borde man kunna gå så väldigt försiktigt fram, och veta att det är ok för den andra att man ger dem. Mer sällan är det ok, tänker jag, på basen av alla berättelser om olika liknande händelser jag hört i olika barnlöshetsdiskussioner.

Framför allt den sista punkten, den sista kommentaren, ställde till med lite huvudbry och fundering. Jag svara att ”nåja, alltid emellanåt”. För så är det. Visst funderar man emellanåt att har man gjort allt man kunnat!? Speciellt som jag faktiskt inte gjort allt läkarvetenskapen hade kunnat - utan ”bara” vad jag kunnat. Hon utgick från det förra. Läkarvetenskapens allt. Och det kändes aningen jobbigt att kommentera att allt kanske inte är gjort, men jag måste sluta där ändå. Jobbigt för det är såå många som inte alls förstår det. Ibland förstår jag det inte själv heller. Hur kan man sluta innan varenda sten är vänd, när det handlar om en så stor sak som att få barn eller inte!? Mitt svar är att när man måst så kan man. Som tur är.

Dendär sista punkten ger upphov i två sidospår i mina tankar - försvarandet av mitt beslut och mitt nuläge å ena sidan och funderingen om jag ändå borde fortsätta å den andra. Det är förståeligt nog två rätt olika spår där, och de är ganska svåra att kombinera. Som vanligt landar min känsla på att mitt beslut är rätt för mej - men en viss oro finns över att jag ändå borde, för om kanske utifallat...?? Ferritin eller annat - ofta väcker sånahär frågor, nyheter, kommentarer, uppmaningar etc den lilla oron över om beslutet är rätt, och om en omgång till (med någon av alla de olika föreslagna grejerna kanske) ändå sku kunna tänkas...?

Att jag behöver försvara och förklara, om än bara i egna tankar, för att folk rakt ut eller underförstått ifrågasätter mitt beslut, det känns varken bra eller rätt. Det känns som ett underkännande av mej och av min förmåga att veta vad som är rätt för mej själv. Som ett underkännande av min livssituation, som ju inte borde ”finnas”, när jag inte har svängt alla stenar ännu. När är det sen tillräckligt då? För en del kanske aldrig. Godtagbart slutgiltigt barnlösa är bara såna som inte fick barn trots varenda ett sjuttons steg i fertilitetsvården och som dessutom har bakom sig en misslyckad adoptionsprocess och strandade försök att bli fosterföräldrar...? Räcker det ens då? När är det okej att säga att man slutat försöka?

Och jag antar att hon nog inte mena så, liksom en del av dem som kommenterat tidigare inte heller menat så. Men det är en knepig fråga för många. Kan man säga att det räcker fast ferritinet inte är kollat, fast man inte prövat alla olika sorters örter/homeopati/kinesisk medicin/zonterapi/meditation/bön/whatever, fast man inte kört en omgång donerade celler till, fast man inte tänkt adoptera eller bli fosterförälder...? Får man ”ge upp” ändå, tycka att man gjort vad man kunnat ändå...? Sku man också kunna tänkas få göra det utan att folk ifrågasätter och signalerar att man inte gör rätt...? Verkar vara för mycket begärt ibland.

Jag vet var jag står i den frågan. Och i min egen fråga (tja, frågor) kring barnlösheten och besluten kring den. Just nu iallafall. Och det är det viktiga förstås. Sku gärna slippa extra ifrågasättande av mej själv och mina beslut iallafall. Även om de uttalas i all välmening.

Viktigast sku kanske vara att vi börjar ta in att det finns två sorters ”göra allt”. Allt som i varenda sak som GÅR att göra. Hit hör alla ”hemmakonster”, hela den medicinska vården, stödåtgärder av olika slag, adoption och fosterföräldraskap etc. etc... Till alla delar inte ens tillgängliga för alla eller anpassningsbara för alla. Det betyder att allt som går att göra är då inte ens samma för alla, eftersom utgångslägena är olika och folk är olika, så ren där skiter det sej eventuellt om man bara utgår från sej själv. Vi kan inte utgå från att det som går för mej går för andra. Allt som går att göra kan alltså ta slut tidigare för en än för nån annan.

Och sen har vi allt som i varenda sak JAG kan göra. Vi har olika uppfattningar om när vi gjort vårt allt. När vi är beredda att sluta. Och det behöver respekteras. En del går aldrig in för fertilitetsvård, men har samma rätt att sörja barnet som inte kom ändå. En del slutar före provrörsrond, andra efter nån eller några ronder. Nån väljer att sluta innan donerade celler kommer in i bilden, andra efter en rond med dem. Vissa avstår från adoption, andra startar process men slutar. Vissa vänder uppochner på sig och prövar alla världens österländska och västerländska tips och allt däremellan, andra väljer någon, eller ingen. Var vår egen gräns än finns så borde den respekteras. Att ha tagit ett eget beslut ska vara okej.

Att ha gjort allt JAG kunnat borde vara lika ok som att ha gjort allt som GÅR att göra. Tydligen inte ok för alla ännu, tyvärr, med tanke på alla kommentarer, berättelser och råd... Som med andra förståelse-diskussioner så hoppas jag att vi ännu kommer dit. Nån dag...