Har ni några barnbarn då?

Mamma berätta häromveckan om en diskussion som utspela sej tidigare i somras med ett par som ofta promenerar förbi vår sommarstuga. Mannen i paret hade undrat om mamma och pappa har några barnbarn. Modigt och ärligt hade mamma svarat att äldsta dottern är ofrivilligt barnlös, två följande frivilligt barnlösa och den yngsta iaf än så länge utan barn.

Jag blev glad och stolt över att hon är okej med att ventilera sådana frågor och berätta om min situation. Det är inte alldeles enkelt att ta upp nåt sådant. Samtalspartnern hade först blivit lite ställd, men sedan tydligen vågat (och varit insatt nog att) fortsätta samtalet med frågor kring vad jag gjort för försök och sånt. Kändes också bra. Att det är en sak som går att tala om i en diskussion när man möts på sandvägen under promenaden. En snabb liten tankeställare kring att frågor om barn, och därmed också barnbarn, inte är helt rättframma och självklara, men att de nog går att tala om - även om vinkeln blev lite annan än väntat.

Heja mamma! Heja paret hon prata med! Och heja öppenhet också mera sådär allmänt!

Men sen är det förstås en knepig fråga nog. Har du barn, och också har du barnbarn. För alla har inte. Alla kan inte få. Alla får inte umgås med barnen eller barnbarnen. Alla har inte kvar dem. Det finns många tunga frågor som berör barn och barnbarn. Så - som tidigare konstaterat - inte ett lätt ämne. Och alla vill, vågar och orkar inte prata öppet om det.

Överlag tänker jag att öppenhet på större plan är bra och viktigt, samtidigt som var och en har sin fulla rätt att bestämma själv hur man vill göra. Det är alltså naturligtvis fullständigt ok att inte säga, inte berätta. Men som samhälle behöver vi ännu mera storyn, mera öppenhet, för att det ska bli lite mindre vanligt med raka frågor om barn och barnbarn - eller alternativt mera okej att svara på de frågorna med en öppen berättelse om barnlöshet, utan att nu samtalspartnern blir helt ställd och totalt utan ord. Vi behöver, som samhälle, större förståelse för hur man kan bemöta en berättelse om tunga saker på bra sätt.

Vi behöver mänskor som klarar av att ta och bemöta ett ärligt svar på ställda frågan. Egentligen är det ju nog lite dumt att fråga om man inte klarar av att sen bemöta svaret. Tyvärr är det ändå ofta så vi gör. Kanske för att vi oftast får diplomatiska och undvikande svar, och aldrig lär oss att just den frågan (eller den typen av kommentar) kan vara väldigt tung för någon. Hög tid - tycker jag - att ärliga och öppna svar blir mer vanliga. Hög tid att vi lär oss bemöta dem. Hög tid att vi låter folk veta att denhär frågan ev kan få ett knepigt svar som följd, och att vi förväntar oss att det beaktas. Den som frågar får svar... Kan du tackla svaret? Kan du ta in det, lyssna på det, bara finnas med en stund? Låta det vara ledsamt. Krävs säkert en liten övergångsperiod av klumpiga bemötanden ännu, men jag tror och hoppas att vi nån gång kommer dit - där allt fler vet hur ett gott bemötande av tunga berättelser bäst går till. Jag hoppas att vi kommer dit. Jag själv, hela samhället.