Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

fredag 4 oktober 2019

Sorgen efter en vän

Har varit orolig för en nära vän de senaste veckorna, eftersom jag fick veta att någon i husbolaget tagits in på sjukhus, och inte fick tag på henne. Nu i tisdags försökte jag ringa henne igen, telefonen sa att abonnemanget inte finns, så konstatera att nu måst jag försöka få reda på, och ringde hennes dotter... Visste egentligen ren innan, och senast när hon sa ”oj, du vet inte?!”. Ville inte höra resten, och samtidigt behövde jag ju veta. Hon gick bort redan två veckor tidigare. Klara av att vara stödjande i telefonen, och lät tårarna komma först sen. Känns ofattbart ledsamt, fruktansvärt oförståeligt... Hur kan hon vara borta!?

Jag har inte så många vänner som verkligen har funnits där och lyssnat och stött mej under barnlöshetsprocessens gång, men denhär grannen var en av dem. Vet inte ens riktigt när vi börja prata mer öppet och djupt, men sedan dess har hon varit en viktig samtalspartner och ett enormt stöd mååånga gånger. Och jag för henne, det vet jag. En ömsesidig fin vänskap och djup kontakt, som har känts helt oerhört varm och viktig. Hon har kunnat förstå många av de känslor jag tampats med, och kunnat bemöta de tankar och funderingar jag haft. Ja, mest lyssnat, alltså. Och också delat sin verklighet och sina känslor med mej. Det har varit väldigt värdefullt. Hon har betytt väldigt mycket för mej. Har vi inte hunnit ses har tankarna varit med henne ofta ändå. Med fundering om hur hon har det, önskan om att hon orkar...

Och nu är hon borta. Har haft ett ljus stående tänt på bordet sen jag fick höra. En ljusstake jag fått av henne faktiskt. Och musik spelande. Spelar sällan musik hemma, men nu känns det som att jag behöver det. Har gråtit mej till sömns de senaste kvällarna. Och varje gång det dyker upp i tankarna är tårarna där. Såg upp på hennes fönster, som jag oftast gör, när jag kom hem från bussen igår kväll. Och insåg, igen en gång, att hon inte är där och aldrig kommer att vara det mera. Döden är ett så ofattbart slutgiltigt koncept. Och sååå ledsamt! Önskar att jag hade hunnit träffa henne innan hon for! Och försöker nu samla styrka för att delta i begravningen om en vecka. Bävar, men är samtidigt glad att jag fick reda på i tid för att hinna delta. Hinna ta farväl. Och kanske via den förstå att hon faktiskt är borta.


Säg inte, att ingenting blir kvar
av den vackraste fjärilen livet gav.
Säg inte, att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft, som stoft.
Om fjärilens kropp
måste gömmas i grav,
är ändå den svindlande flykten kvar!
- Bo Setterlind


Saknar dej fruktansvärt min vän!
Önskar jag kunde ge dej ens en sista kram.

Och ni andra som finns här nära - ni betyder väldigt mycket för mej!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar