Tungt att se tillbaka

Fundera under dagen igår på varför det är så smärtsamt att bli påmind om glädjen i inledande skedet av vårdkontakten, glädjen i beslutet att försöka bli mamma. Varför det i princip är tyngre att minnas den, glädjen, än sorgen och de tunga processerna. Kom till att det är för att det påminner om hur stor längtan efter barn var, plockar fram de drömmar jag hade om graviditet och livet med barn - och med konstaterat faktum att jag aldrig kommer att få uppleva det är det jättetungt och oerhört sorgligt att ta in de känslorna, drömmarna. Det gör ont att se på dem, på hur jag ren då älska barnet som inte sen kom, gladde mej åt att få vara mamma, få välkomna ett barn. Den glädjen triggar sorgen mera, gör tomrummet såå mycket större. Den visar på hur enormt viktig den drömmen var. Och nu är den borta. Att berätta om processen och besvikelserna känns lättare, men att lyfta på locket till den glädje och de drömmar jag hade då i början - det gör så ont. De egna drömmarna, hoppet, det väcker mer än något annat insikten om hur enormt tomrummet faktiskt är... Hur mycket jag verkligen går miste om... Att få uppleva graviditet, att få vara mamma, barnet - i famn, vardag och framtid... Allt som inte finns, för att inte... All den glädjen, alla drömmar, och resultatet ändå bara tomrum. Den kontrasten - glädje och slutpunkt - den är för stor... Avsluta dagen igår med världens ångest över hela det perspektivet. Alltför tungt.