Hur ska du riktigt ha det här...?

Ibland undrar man nog om man är helt ... tja ... på rätt köl med sej själv. Svar nej, egentligen iofs. Så man borde väl inte vara förvånad då över alla möjliga känslosvängar.

Kom igår till att 1) jag för inget i världen har mental ork att ens tänka mej ordet hopp i förhållande till barn i mitt liv. Reagera rent fysiskt starkt, känslomässigt ännu starkare. Innebar bl.a. en total orkeslöshet inför ens en liten insinuation om att fortsätta försöka. Herregud - klarar inte av att ens föreställa mej, så fruktansvärt tung kändes den tanken. Totalt så bara helt utan ork för den tanken att jag direkt hade tårarna i ögona. Orkar inte, orkar inte! Rent fysiskt helt avvärjde mej direkt.

I nästa stund kom jag så 2) till att tanken på att inte alls ha möjligheten känns så för jävlig och så full av sorg och småpanik att jag totalt tappa konceptet en stund pga det. Hur kan man säga att man inte orkar försöka mer - när det (aning osannolika) möjliga målet är ett barn!? Hur kan man vara så hjärtlös att man svänger ryggen åt det?? Hur ska jag klara av att fortsätta låta bli att försöka!? Och hur ska jag kunna påstå att det är ok att jag gjort vad jag kan? På vilket sätt kan jag säga att det räcker!?

Och så satt jag där och insåg att hur f*n ska man nu sen svänga sej mellan domhär då, när bägge ger en ångest och får en att börja gråta, och ingendera känns möjlig alls!?

Försöker ge mej tid i detta lilla minfält just nu, och bara acceptera att bägge sidor finns, och bägge är lika slut på alltihop. Känslan inför ordet hopp och fenomenet fertilitetsvård är ändå så kraftigt en stark aversion och orkeslöshet - som att all ork bara totalt rinner ur mej där av blotta tanken - att jag på inget vis ser att jag klarar av att ge punkt två rätt och rum på riktigt. Känslan måst få finnas, måst jag försöka ge erkänsla, fast det känns såå tungt att ta in den, när jag inte klarar av att... Var så slut på både mej och känslorna och barnlösheten och allt till slut igår att jag inte visste ut eller in... Men får nu leva igenom det ett tag.

Insåg också här tidigare att en sak som gör det tyngre med alla svängar är att jag inte på länge än kan helt starta någon ”slutgiltig” sorgeprocess i detta. Jag har stängt dörren, jag identifierar mej som slutgiltigt barnlös, men jag kan inte slutgiltigt avgöra att det är så det kommer att fortsätta vara. Om känslan ändrar, om orkeslösheten i blotta tanken på att ge sej in i allt det pånytt försvinner, så måst jag ge mej rätten att ta beslutet till ny behandling. Och det är för tusan ett bra antal år kvar tills jag i detta sammanhang verkligen kan säga att nu behöver jag inte fundera alls mer. Suck... Orkar inte riktigt med det heller just nu. Att det ändå nånstans måst vara aningen öppet... Kan rent konkret inte besluta att aldrig mer, för den rätten måst jag ge mitt framtida jag ifall eventuella ändringar sker, men har samtidigt svårt att orka med tanken på att det inte finns nåt mentalt totalslut på länge än.