De är inte mina barn

Påväg hem från jobbet nyss blev jag omsprungen av två rätt små barn på gångvägen. De sakta ner till gångtakt strax framför mej, och vi kunde ha hört till samma gäng ett tag. Såhär kunde det ha varit, sa min hjärna, och hjärtat stanna lite en sekund. Hoppades innerligt att ingen sku tolka bilden så och komma med nån kommentar, för jag undrar om jag hade klarat av att svara ”de är inte mina barn” utan att gå sönder. Inga kommentarer. Men meningen snurra i mitt huvud resten av vägen hem. De är inte mina barn.