Möte bakom kliniken

Checka platsen för ett jobbrelaterat möte igår under förmiddagen, och insåg halvt med fasa att mötet är i samma byggnad som fertilitetskliniken jag anlita i slutskedet av vården, bara i ett annat hörn. Min första reaktion var en lite oförstående känsla, följd av fasa och matthet. ”Vill inte gå dit!”, sa hjärnan. Känns smått omöjligt att promenera förbi klinikens dörrar, ta in alla minnen av det som pågått där, och så effektivt och fokuserat ta itu med mötesagendan.

I natt vakna jag vid halv 4, med bilderna av kliniken i huvudet... Minnen av att gå dit, med olika mängd hopp och besvikelse, omvartannat. Av läkarsamtal, ultraljudsundersökningar, läkemedelsrådgivning, äggplock, embryoinsättningar... Av ett tidigt ultra utan hjärtslag. Av hormoner att blanda och sticka. Av negativt besked efter negativt besked. Inte de lättaste tankarna att somna igen till. Låg lääänge och vred mej. Just före en alldeles skitlång dag.

Och det var helt overkligt att gå där, samma väg som jag hittills bara gått, gång på gång, till kliniken. Helt overkligt, och ganska så skrämmande. Första delen av mötet, en ganska lång räcka av presentationer, stördes av minnesbild efter minnesbild som sköljde över. Sånadär som får kalla kårar att gå genom en, hjärtat att sjunka och magen att knyta sej. Aning svårt och stundvis nästan omöjligt att försöka hålla fokus på agendan och klara av att lyssna.

Lätta lite under följande del med aktivare arbete i team, när jag fick tydligare och klarare svänga tankarna till annat, och måste koncentrera mej på det. Lättare, ett tag. Efter kaffet, sista timmarna, var orken slut. Då var jag så trött att tårarna på allvar låg på lut och jag inte klara av att se något som möjligt och engagerande mera. Riktigt på vippen att börja gråta flera gånger. Men klara mej. Tills läkaren kom emot på gatan, på vägen från mötet.

Ganska utpumpad nu efteråt. Och pendlar mellan gråten i halsen och fundering över varför det var en så starkt negativ och obehaglig upplevelse. Minnena det väckte är inte lätta och trevliga, så ur den synvinkeln ganska klart. Men obehaget känns onödigt stort på nåt sätt. Nå, det är vad det är. Försöker nu mest bara ta in att såhär kändes dethär, och se sen i förlängningen var känslorna landar. En del obearbetat tycks finnas i det hela iallafall...

En del av mej undrar om detta är ”universums” sätt att säga att jag ska fortsätta försöka, en del är mera på linjen att jag behöver jobba på den egna acceptansen för och tilliten till mitt beslut att förbli barnlös. Som tidigare konstaterat känns bägge sidor tunga och omöjliga just nu, något som är annorlunda än hittills, då först beslutet att försöka (när det en gång fanns) var rätt självklart, och sedan beslutet att avsluta lika självklart. Om än inte direkt lätt nej.

Återstår att se var funderingar, tankar och känslor landar - men en sak som är säkert är att orken för fortsatta försök inte finns. Blir totalt matt av alla tunga minnesbilderna, och känner väldigt starkt den totala hopplöshet som på nåt sätt ändå är mest framträdande känsla som ”summa summarum” av alla åren av försök och besvikelser. Visst fanns det glimtar där av glädje och hopp, men de fick ju inte stanna... Och visst kanske den lillalilla möjligheten till hopp ännu finns kvar, men den räcker inte för att ge mej ork att kämpa vidare, ingjuta ork att tro att det kanske kunde gå. Jag bara inte kan... Jag har bara inte den orken kvar mer.

Trevligt nog lär denna sammansättning träffas på samma ställe ännu flera gånger till.