Promenad & känslor

Idag igen en miljö med minnen. Vanlig söndagspromenad på en väg där jag inte gått på ett tag. Tänkte inte på det när jag valde den men insåg när jag kom dit att det måst vara länge sen, med tanke på hur minnesbilderna och känslorna dök upp... Vägen är starkt förknippad med åren av försök, då jag gått där otaliga gånger, i mina försök att komma underfund med tankar och känslor, få lite av sorgen ut ur systemet och någonstans hitta trådändar att nysta fram nytt hopp med. Många, många gånger om under åren, ofta just på denna väg.

Ren i början av vägen, när jag nyss svängt in på den, var det en annan jag som fanns inuti. En försökande jag... Misströstande och sörjande å ena sidan - ändå ännu med längtan och hoppet kvar. Kände tydligt och starkt hur mycket alla faser varit med och bearbetats på just denna väg. Tårar har trillat, så även nu. Glädjen har också fått finnas där, några gånger. Men mest sorg och besvikelse... I såna helt ofattbara mängder och proportioner!

Konstatera för mej själv att 1) det inte är konstigt att jag inte orka längre och att 2) jag nog definitivt inte kan kräva av mej själv att all den sorgen och besvikelsen ska vara bearbetad och ”bakom mej” nu, bara knappa två år efter att vården avslutades. Ändå har jag svårt att ge den rum och acceptans. Hitta balansen i att livet som barnlös kan vara ett helt bra liv, samtidigt som det också är en stor sorg. Och att ”ännu” ge mej rätten att sörja åren av misslyckade försök, det har jag inte kanske ens tänkt på. Även om det är självklart.

Sorgen är som tidigare konstaterat på nåt sätt så knepig att få grepp om. Den kommer och går, i större och mindre vågor. Barnlöshet är ett enormt tomrum, och jag har accepterat att det påverkar, och kommer att fortsätta göra det. Tomrummet känns i varierande mån i min vardag, och den sorgen försöker jag ge tid och rum att finnas. Men jag har kanske inte i tillräcklig mån insett att också tidigare år och erfarenheter ännu behöver bearbetas.