Nej spara dom - men, för vem?

Berätta om känslorna i ”sen bara jag och sen ingen” för en vän igår kväll. En av dem som stannar upp, lyssnar och förstår... Jag hade tidigare redan sagt nåt om att det perspektivet känns som ett såå stort tomrum just nu, och kommentera sen att jag har lite svårt att se min mening, meningen med mitt liv, för tillfället... På hennes oroliga ”hurså?” brast dammen, och tårarna låg farligt på lut. Några trilla över. Mitt i fredagsvimlet på en bar. Känns nog inte som bästa stället, så jag behärska mej så gott jag kunde. Men det var lite skrämmande hur stark känslan var, hur sårbar denhär tanken gör mej just nu. Verkligen med gråten i rösten, tårar i ögona, som jag försökte förklara vad jag mena. Lyckades kanske inte så bra, delvis för att det är för känsloladdat, och jag fick kämpa med tårarna hela tiden.

Har spekulerat kring värde och mening. Och kommit till att jag just nu har lite av en dubbel dissociation i det på nåt sätt. På jobbet upplever jag att det jag gör (jag) har en mening. Det är väldigt viktiga saker (enligt mej åtminstone) jag får jobba med. Men jag har inte alltid lätt att se mitt värde där, eftersom jag inte är helt säker på att jag vet tillräckligt, kan tillräckligt, är tillräckligt duktig... Privat upplever jag att jag har ett värde. Jag är en av dem som anser att varje människa är värdefull, i sej själv, no matter what... Men jag ser inte att jag har nån mening. Jag personligen, privat. Mitt hjärta är inte riktigt i linje med min hjärna, som nog vet att det finns hur många möjliga meningar som helst. Mitt hjärta säger att när ingen sen finns - vad är meningen med mitt liv då? Varför finnas överhuvudtaget?

Jag är övertygad om att jag i nåt skede kommer att få hjärtat att ta in och lita på hjärnans budskap - att det finns många goda meningsfulla saker i livet. Just nu har jag lite jobb att göra här med att ta in och komma underfund med denhär nya sorgeaspekten. Mer än jag trodde. Kändes ren lite bättre under veckan, så var sen aning konfunderad över hur stark känslan var när jag sku berätta om saken igår... Hur snabbt och totalt jag sveptes över av sorgevågorna. ”För vem?”, svara jag när min vän tyckte att ”nej, spara dem” (om dikter jag skrivit/skriver) - och gav mej med det svaret en trevlig liten hyperventileringsattack - för så mycket ångest framkalla den tanken - vem har jag att spara nåt åt? Där och då var det tur med en nära vän som hjälpte mej andas långsamt och djupt en stund.

Intressant nog så känns ångesten inte lika lätt att skriva öppet om som sorgen. Sorgen har jag själv lättare att relatera till, och den känns också allmänt mera ”rumsren”. Ångest är ett inte lika ”förstått” och öppet fenomen. Jag har iofs sällan direkt ångest, och jag kan definitivt inte jämföra den lindriga formen jag har med verkligt ångestsyndrom, mina små stunder av oro och hyperventilering med riktig panikångest. Det är helt annan kaliber på dem. Men jag drabbas ibland av nån form av ”torgoro” - har svårt att befinna mej i ”öppna sammanhang” - typ på stan, och röra mej bland folk. Såna stunder blir ofta till ett rätt konstant nedlugnande av andningen, som lätt blir för snabb och ytlig, och en konstant inre lugn röst som lite med jämna mellanrum konstaterar att allt är bra... Och jag klarar det. På samma sätt kan vissa tankar numera trigga samma oro och rädsla, och samma ytliga, snabba andning. Som igår då svaret ”för vem”. Hann säga åt min vän att ”herregud vilken ångest den tanken väckte!”, innan hyperventileringen satt igång. Det lugna sej snabbt. Som tidigare. Hittills. Men det är inte trevligt. Jag vet vad det är, och jag vet vad jag kan göra, så det känns som om att jag nog har det under kontroll. Kan ju inte veta om det kommer nåt tillfälle när jag inte har det... Och det är nog aningen skrämmande, det får man ju nog konstatera.

On the plusside today; träffa ett gäng andra bestående barnlösa, och det är nog alltid lika värdefullt att få prata med andra som vet vad man menar, kan relatera till det, och fyller i med egna erfarenheter! Priceless! Det är fint att ha de möjligheterna. Och ännu finare att ha är den vän som satt med mej igår. Kan inte med ord beskriva hur värdefullt och viktigt det är - den kontakten som ser en på djupet, som står ut med vad man bär på, som kan stanna upp och ge det rum, och som hjälper en igenom sorgen och ångesten... Utan att börja fixa åt en, utan att vilja ändra på en. Tusen, tusen tack min vän!!!