Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

söndag 9 september 2018

I musslan finns en pärla gömd?

De senaste dagarna har jag haft en sång som envist sjungit i huvudet på mej. En som vi lyssna på när jag var barn, hade visst en kassett med den. Musslans gåta, heter sången. Texten är skriven av Britt G Hallqvist, och lyder såhär;

Om somligt verkar fult och styggt, du ska dock inte gråta. 
I musslan är en pärla gömd, och det är musslans gåta.

I botten på en gyttjepöl, en skatt ibland förvaras. 
Ha tålamod, ha tålamod! Till sist ska allt förklaras.

Tro inte dina ögon jämt, ty troll kan gå förklädda, 
och hemskt kan bli till underbart för dem som ej är rädda.

Om somligt verkar fult och styggt, du ska dock inte gråta. 
I musslan är en pärla gömd, och det är musslans gåta.

Känns lite som att min hjärna (eller mitt hjärtat?) försöker trösta mej, eller nåt... Säga att också ur tunga, svåra och sorgliga saker kan det komma nånting gott... Och visst vet jag det. Kanske hjärtat också hittar tillbaka till det efter lite fler repriser av sången.

Sen påpekar jag nog här att 1) det är helt okej att gråta och 2) alla situationer ju nog inte innehåller varken pärlor eller skatter och allt hemskt inte blir underbart. Men de finns iaf runtom oss, pärlorna och skatterna. Allt är inte underbart, men mycket är ändå bra.

Simpukka använder ju också musslan som bild för den sorg som barnlöshet innebär. En som man först kanske stänger in sej i, sluter sej som musslan, men som med tiden kan utvecklas till en pärla. Som ibland är det efterlängtade barnet, ibland nåt annat fint.

Alltid är det inte lätt att se det andra fina, när man ändå nånstans tänker att ett barn ju nog naturligtvis hade varit den allra mest efterlängtade pärlan. Den allra vackraste pärlan. Men också jag vet, t.o.m. nu, att många andra saker i livet också kan vara dendär pärlan.

Längtan efter att få uppleva graviditeten, barnet och familjelivet - sorgen över att det inte blev så - skymmer ibland det andra. Och hur mycket man än intellektuellt vet att man har mycket gott omkring sej lyser den ouppnådda pärlan då, de perioderna, starkare.

Men med lite tid så hittar jag säkert igen fotfäste i min gyttjepöl, kommer fram till att trollet som går där och klampar runt inte alls är så skrämmande, och hittar tillbaka till de skatter och pärlor som mitt liv innehåller. Eller stöter t.o.m. på nya, flera pärlor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar