Lika, men ändå så olika

Funderar på dethär med vertaistuki. Kamratstöd. Där tanken är att folk med samma erfarenheter genom att dela får stöd av varandra. Lika, gelikar och på samma nivå. (I motsats till ett förhållande mellan terapeut-klient.) En verkligt fin och värdefull verksamhet! Men... Vi som där deltar är bara människor. Helt utan utbildning i att ta in och beakta andra. Och med våra svåra situationer med i bagaget, som förstås är (ska vara) den erfarenhet som gör att vi har utbyte av varandra, händer det ibland att vi bygger upp hinder för att se de andras situationer och känslor i just det läge där hen är. Det är lätt att utgå mer från sitt eget läge än från andras. Tänka att den egna känslan är den rätta(re), det sätt man själv förhåller sig till saken på kan och borde gälla också för andra, osv. Vi sårar lätt, när vi försöker visa den andra hur hen kunde tänkas göra/tänka/känna/vara. Oftast gör vi det i välmening, men regelrätta övertramp och elakheter förekommer också. Tänker här främst på ett nätforum där jag för ett tag sen ännu var med, men sen lämnade just på grund av detta. Det gjorde mej så ledsen att se när folk som mådde dåligt blev rätt skarpt och fult tillrättavisade för sina starka känslor. Och sånt borde aldrig få vara okej! Jag tycker att vi barnlösa, om någon, borde ha förståelse för den tunga process som var och en av oss går igenom, och tillåta den andra att vara just där hen är, utan att trampa på hens upplevelse och känsla. Barnlöshet är en kris, en sorg, och en sådan process har helt enkelt sina faser. Man kan på inga vis tvinga nån att ha ett "bättre" förhållningssätt innan hen har kommit igenom de tyngre faserna av ilska, bitterhet, avund och bottenlös sorg (m.m) först. Piste. Först när man kommit över allt det är perspektivet ett längre, bredare och lite lättare. Att kräva det av någon innan hen är färdig för det är alldeles totalt fel och idiotiskt. Ändå syndar vi ofta där. Inte bara vad gäller barnlöshet. Anyway.... Orsaken till att denhär funderingen är aktuell är att skrivargruppen har träff på kommande. Och även om vi alla tillhör övergruppen barnlösa så finns där undergrupper. Och de ställer till det. Vi kom nog överens om reglerna när vi börja, men folk har sen starka känslor för deltagande och förstås starka behov av att bearbeta. Så de som enligt överenskommelsen borde utebli (dvs de som blivit gravida) har nu en stark önskan att ändå få delta. Förståeligt, för alla upplevelser man har i bagaget försvinner inte i en handvändning bara för att en graviditet är igång, och behovet av att ventilera och bearbeta är förstås fortfarande stort. Den som har ett barn var och är väldigt orolig över hur hen mottas i gruppen. Och bland oss som inte (ännu) har barn är känslorna delade. Någon anser att det är fräckt att dela gruppen och anser att alla ska ha rätt att vara med för man vill träffa alla, medan andra upplever det som svårt och tungt att bearbeta den egna tunga saknaden och tomheten ifall personer som ren är påväg ut ur den finns med. Jag sympatiserar främst med de senaste... Inte för att jag själv mer har lika svårt med att ställas inför gravida, men för att jag fortfarande livligt kan koppla till den känslan och känner med de personer som är där nu. Dessutom fick jag nog konstatera att jag inte är så okej med det som jag har trott. Det kändes ändå för jobbigt att tänka mej att bearbeta min egen barnlöshet med gravida med i rummet. Jag tror att det för båda grupperna sku vara svårt att förhålla sej. Att veta hur man kan uttrycka sej. Att få igång skrivandet, när man inte vet om det man skriver går att ta upp sen. Vad kan man sen säga för att inte såra? Vilka frågor är okej att ta upp? Hur lämnar man avundsjukan utanför för att den som nu får uppleva en graviditet inte ska ta illa upp? Vi är självklart alla glada för den som äntligen får vara där, men det är ändå jobbigt att ställas inför det. T.o.m för mej. Jag tror att det framför allt känns jobbigt att bearbeta möjligheten att barnlösheten fortgår om där finns folk som nu har stigit över tröskeln till fd barnlös. Vet att de mentalt inte gjort det, men nog i praktiken. Så vi finns i så pass olika lägen, vi har rätt stora saker som särskiljer, och därför känns det knepigt att kombinera. Enligt mina tidigare ord borde vi ju... Alla stöda varandra i det läge där den andra är... Men jag tror att här finns en för stor skiljevägg. Vi som kommit längre i vår sorgeprocess borde klara av att stöda de som är i början. De ska däremot inte avkrävas samma sak, åtminstone inte i samma mån. Men det känns väldigt jobbigt att som ännu inte (och kanske aldrig nånsin) gravid kunna vara förstående och stödjande för den som redan kommit dit, hur mycket man än vet att också den har samma behov av stöd. Så det är ju verkligen knepigt! Vi visste när vi starta årets arbete att medlemmarna i gruppen kommer att hamna i olika läge och olika situation vartefter. Än mer än då vi börja. Men man kan ändå inte vara helt beredd på hur vi då klarar av att tackla det och hur det då sen känns. Tudelat, för mej. Jag sku vilja ge alla chans att delta, och jag sku gärna träffa alla. Men jag har, trots att jag kommit långt med att bearbeta, ännu för svårt att se mig kunna dela en diskussion kring barnlöshet med någon som är gravid. Så att vi bägge har samma rätt att tala om barnlöshet. För det ska vi ha om vi alla deltar i samma kamratstödsgrupp. Vi har ännu inte riktigt nått en lösning. Och jag är inte ännu säker om jag deltar. Men det beror mer på att mitt behov av att bearbeta inte längre är lika stort. Jag har mer fokus på annat. Borde gjort detta för ett år sen. Nu är jag ren så pass mycket påväg åt andra håll att det inte känns alldeles motiverat och viktigt att jobba kring barnlösheten mer. Min egen iallafall. Fast... Om jag reagerar såhär på en fundering kring att också de gravida får delta så kanske jag ändå har ett behov av att vara med...