Tänk så känslan ändras

Läste en medbloggares inlägg idag, och fastnade för hennes slutkläm. Hon är ofrivilligt barnlös som jag, och har gått igenom en lång vårdprocess, men har sen blivit tvungen att lämna den och gå vidare utan barn. Numera handlar bloggen således mer om annat än om barnlöshet. Men idag kom också det temat in kort på slutet, i denna formulering; "Elämä lapsettomuuden kanssa on erilaista näin hoitojen jälkeen kuin hoitojen aikana, jos vaan silloin olisin tietänyt että elämä voi olla palkitsevaa ja rikasta ilman lastakin, olisi ollut helpompaa...en tiedä olisinko mitään tehnyt toisin, mutta ainakaan en olisi niin peläten ja itkien elänyt elämääni." Ungefär: Livet med barnlösheten är annorlunda såhär efter vården än under den, om jag bara då hade vetat att livet kan vara såhär belönande och rikt också utan barn så skulle det ha varit enklare...jag vet inte om jag hade gjort nåt på annat sätt, men jag hade åtminstone inte levt mitt liv rädd och gråtande. (Min översättning.)

Och det är så sant! Livet med barnlösheten är annorlunda nu. Iochförsej har jag ju ännu vården pågående, men jag kan ren se livet efter vården som ett enklare barnlöst liv (om det fortsätter som barnlöst). Visst kommer ju sorgen att finnas kvar i nån mån, och dyka upp nu och då, men jag kan se att det finns mycket fint ändå. Trots avsaknaden av barn. Så länge vården är igång är det lätt att hamna i desperationen och den enorma oron, saknaden och sorgen. Den behöver absolut ha sin tid den med. Men ju mer man hunnit bearbeta, desto mer är den i bakgrunden, för att småningom klinga av till bara stilla saknad och vemod. Så jag håller med om att det nu i slutskedet av vården och säkert likaså sedan efter den är och kommer att vara lättare att leva med barnlösheten. Man påminns då inte på samma sätt om den hela tiden. Den är, och kommer alltid att vara, men det är inte en direkt aktiv del av ens liv. Den blir mer i periferin. Barnlösheten fortsätter ju, men annat tar mer plats i tankarna.

Jag sku inte heller ha gjort nåt annorlunda - dethär var den väg jag måste gå, jag ångrar inte att jag gick den. Den kan få ett annat slut än jag hoppades, men jag hade inte kunnat låta bli att gå den. Om jag bara hade vetat då, skriver skribenten... Men jag tror att det inte är så det funkkar. Då, i allt det, var man inte färdig för att veta. Då fanns inte den förmågan än. Kanske fanns vetskapen innerst inne - för visst vet man rent intellektuellt att man kan leva ett gott liv utan barn - men man hade inte tillgång till den, och man ville inte se. För då fanns bara det - att få bli mamma och att få bära liv. Sen först efteråt, när den processen är genomkörd och sorgen bearbetad - sen kan man se att allt det andra finns, och kan bli helt bra det med, även om det ju förstås varken väger upp till eller kompenserar för ett barn. Barnlös är man fortfarande, men den rollen är inte längre lika svår och tung att bära.

Här hittar du nämnda blogg; eilapsiatehdniitsaadaan.blogspot.fi.