Om att vänta genom odlingen

Mitt första äggplock gjordes den andra januari i år. Jag var jättenervös och orolig, men det gick nog bra. Var inte angenämt, men jag hade inte så värst ont heller. Öm efteråt, trött och lite omskakad, men väldigt glad att ha det över. En god vän såg till att jag kom mej iväg från kliniken och höll mej sällskap en stund (tack!), annars var jag ensam den gången. Innan jag gick iväg fick jag resultatet från labbet - 16 ägg! Jättefint saldo. Och hade ju hoppet högt då - med så många måst ju några klara hela vägen...

Men det är en lång väg med många steg. Först kollas det hur många som är tillräckligt mogna för att användas överhuvudtaget. Där föll redan 6 ägg bort ur leken. Sen ska de befruktas. Där föll 4. Så av 16 ägg fick jag 6 embryon. Kändes verkligt missmodigt när jag morgonen efter äggplocket fick det beskedet, för det kändes som ett verkligt stort bortfall. Tröstades dock med att störst bortfall sker i början, att 6 embryon är en god chans att ha några kvar sen i slutskedet av odlingen.

Mina embryon sku odlas enligt långt formulär, dvs fem dagar. Äggplock fredag betydde då insättning på onsdag. Fick ett samtal från labbet på måndag som glatt meddelade att alla 6 hänger med än. Jippii!! Ett i och för sig lite långsammare i takten, men var nog med än. Nytt samtal på onsdag, sa dom. Och jag trodde att allt väl, onsdag insättning, no worries... På onsdag annat besked. Av 6 embryon fanns då bara 2 kvar. 4 hade slutat utvecklas efter måndagsmorgonen. Chockbesked, bombnedslag.

Nåja, 2 kvar. Finns nåt att sätta in idag. Eller? Följande kommentar var att dehär två är såpass långsamma att det inte lönar sej att införa ännu, utan de ska odlas vidare en dag till, kollar pånytt imorgon, hoppas på bättre läge då. Så en dag till i nervpinande oro. Tänk om de också kroknar sen!? Jobbdag, och det var ett jäkla sjå att klara den kan jag säga. Men har ett jobbteam som vet vad jag gör och som kunde finnas till och köra lite extra när det behövdes, och det var ett stort stöd.

Torsdagens samtal klockan 8 på morgonen meddelade att det fanns ett (1) embryo kvar. Från 16 till 1. Tuff bortgallring. Och mitt hopp sjönk lite igen, samtidigt som jag var innerligt glad att det fanns nåt att föra in! Jag hade en chans. En. Av alla de många jag ändå hade hoppats på. Föreställt mej. Men det behövs ju bara en chans, ett embryo, om allt går väl. Mina kolleger tjoade och klappade i händer när jag sa att en fanns kvar. Satt spända och tysta medan jag talade i telefonen. Eller ja, lyssnade.

Så mitt enda embryo sattes in torsdag 8.1. Jag hade redan anat att allt inte stod riktigt rätt till då de alla droppa av på vägen sådär, och i samband med insättningen meddela läkaren också alla möjliga konstiga fel som mina celler har. Och modet sjönk... Inte heller den lilla krabat som sattes in var nån speciellt topp-rankad typ enligt läkarlistorna, meddela han. Så där for en del till av hoppet. Sedan sa han bara att graviditetstest 18.1, och så ser vi sen därifrån vad vi sedan ska börja göra.

Mensen kom ren innan. Graviditetstestet visa negativt.