Testet visa plus, jag är gravid!

Var helt säker att inget hade hänt. Hade inga som helst symtom. Inte det minsta. Så testa för att få negativa beskedet bekräftat, och vara förberedd på mensen som jag trodde var påväg vilken dag som helst. Ville veta, för att inte vara för besviken. Fast visste ju att jag sku bli besviken ändå. Var helt säker att jag sku bli besviken.

Redan innan halva testtiden hade gått snegla jag i förbifarten med ett halvt öga på testet, konstaterade att visst - det visar negativt... Eller...? Nej. Svagt, men helt klart, fanns där ett andra streck också. Ett vertikalt. Testet visa plus?? Testet visa plus! Jag är gravid!?! Jag är gravid!!! Kan det faktiskt vara sant - jag är gravid!?

Jag tror inte jag nånsin varit så glad förr! Trodde ju inte mina ögon, så stirra på testet ur en hel del olika vinklar en god stund. Men jo, det var ju fortfarande helt klart ett plus, även om teststrecket var en aning svagt. Tog ett bra antal bilder. Och hoppa, dansa, skratta, skrek i badrummet. Kände mej fånig, men kunde inte annat, för glädjen var så stor.

Ringde mamma fast klockan inte var speciellt mycket än. Några till fick veta sen lite senare under dagen. Ett besked jag sååå väntat på att få ge folk, och det kändes alldeles ofattbart härligt att äntligen få säga det: jag är gravid. Äntligen, äntligen har det lyckats! Äntligen är hen påväg! Tårar rinnande, både på mej och på andra, när jag berätta det.

Sa både åt mej själv och åt alla andra att det är fruktansvärt tidigt än. Att inga garantier finns. Att vad som helst ännu kan hända. Nånstans inuti sa nåt åt mej att det är för bra för att vara sant. Men valde att njuta av det positiva beskedet, känna i kroppen att allt är okej, att nu går det. Valde att glädja mej åt att jag äntligen fått ett plus på testet.

Kände mej sååå toppen dom dagarna. Glädjen och kärleken virvla runt i kroppen på mej. Händerna på magen ideligen, i häpen förundran över att där fanns nån därinne, nån som förhoppningsvis sku få komma till mej sen, nån gång mot slutet av november... För visst kolla jag ju beräknat datum... Kunde självklart inte låta bli.

Ringde ju kliniken och boka tidigt ultra också. Enligt beräkningarna vecka 4+2 då när jag ringde, boka tid till vecka 7+3. Lååånga dagar och veckor ända dit, kändes det som, men var bara att hoppas att jag sku komma ända dit och att allt sen sku vara bra... Såg fram emot att få se det tickande hjärtat.

Några ljuvliga dagar där, i glädjen över att äntligen, äntligen...