Gemenskap och delaktighet

Öppenhet och delaktighet i svåra situationer har varit på tapeten de senaste dagarna. Ett blogginlägg kring depression och självmord berörde mej djupt häromdagen. Det är väldigt allvarliga och stora frågor, inverkar så fruktansvärt mycket på dem som drabbas, men det är därför än mer viktigt att de inte tigs ner och göms undan, tycker jag.

Det är tungt att dela, att vara öppen med det sårbara och svåra, men genom att dela och bjuda in till gemenskap och förståelse kan vi öka andras medvetenhet, hjälpa någon annan som finns i liknande situation, ta bort en del av ensamhet, skam, utanförskap och osäkerhet etc som man ju ofta faller in i när man befinner sig i tunga livsskeden. Att hjälpen och stödet finns på alla fronter är viktigt, och ju mer vi delar med oss av oss själva och våra liv - desto mer stöd kan vi få, desto mer kan vi förstå varandra... Livet innehåller också fruktansvärda och tunga sidor, och därför borde det inte vara nåt problem att prata också om dem, tycker jag. Vi är inte ensamma! Det finns andra som kämpar med samma sak eller liknande saker, och tillsammans kan vi vara starkare, åstadkomma mer, få till stånd en större förståelse och en förändring i bemötande och inställningar. Gemenskapen är en styrka.

Vem hjälper vi genom att stänga in?

Genom att inte prata om vad vi känner?

Hur ska vi nånsin kunna förstå varandra?

När allt vi ser är yta, när allt vi gör är åsidosätta?

För sen när någon kommer in, ser och hör oss -

då bygger vi broar och ökar vår medvetenhet.

Då delar vi en stund den andras verklighet,

och växer lite bägge två. I gemenskap.

Och först då finns möjlighet att förstå.

Först då är vi medmänniskor.

Delaktiga, på riktigt.

Vilken kamp som än är din - jag önskar dig styrka, och ett stödnätverk att falla tillbaka i.