The child who was never born

Denhär bilden dök upp i mitt facebookflöde under vårvintern, och berörde mej djupt. Efter den korta glädjen åt det positiva graviditetstestet kändes bilden, och den tanke som den förmedlar, ännu viktigare.

Skulpturen heter Memorial For Unborn Children, eller The Child Who Was Never Born. Den är gjord av en Martin Hudacek. Ursprungligen är tanken att den ska symbolisera känslorna efter en abort, men jag tänker mej att den mycket väl kan kännas igen och användas i alla situationer där ett barn saknas. Oberoende om barnet aldrig ens blev till, graviditeten blev avbruten av nån orsak eller barnet senare förolyckades.

Under våren kändes tanken på att barnet finns med mej på nåt plan ändå som en tröst. Inte räcker det ju förstås - självklart vill jag ju att mitt barn ska få finnas med mej också i denhär världen, också fysiskt. Men jag hade en stark känsla av att barnet fanns med, genom min längtan, i mitt hjärta och i mina tankar, ända från den stund jag tog beslutet att gå in för att försöka bli mamma. Och denhär skulpturen visa så tydligt just på det.

Jag har senare också hört om och läst den tanken på annat håll, i en avhandling. Att man identifierar sej som mamma ren från den stund man tänker sej att man ska bli det. Att ens barn finns med en redan från det beslutet. Inuti alltid närvarande. Ju längre tiden går desto mer efterlängtad, även om det också kan hända att självbevarelsedriften lite skuffar undan längtan, för att mamman ska orka. Barnet finns med, men i tider lite mindre synligt.

Om sen en graviditet avbryts, barnet inte får födas, är känslan hos kvinnan på bilden säkert ytterst sann. Men tanken på att barnet finns med och tröstar kändes fin. Jag kunde faktiskt i stunder nästan känna hens närvaro där efter missfallet. (Kallar det nu det, fast jag ju vet att det kanske "bara" var en kemisk graviditet.) Tröstande, men också ack så bittert, för det var ju i mej hen sku vara, och sen i förlängningen här. Kanske sen nån gång...?

"Barnet som aldrig blev fött" står inramad på min tv-hylla idag. (En utprintad bild, alltså.) Bilden är inte lika stark och viktig nu som i våras, men jag känner oftast ändå ett sug när jag ser den. Det är en stark bild, fin tanke. En dag, inte alltför långt från nu förhoppningsvis, hoppas jag att mitt barn ska få finnas här med mej på riktigt, inte bara i min längtan, mina förhoppningar, mina tankar, mitt hjärta.