Några dagar senare annat svar

Några dagar efter det lite svaga plusset i mars ville jag kolla att (om) det hade hunnit bli nå starkare detdär teststrecket ren. Tänkte att det nog på de tre dagarna som gått säkert hade gjort det. Nånstans i bakhuvet fundera nånting att tänk om det inte sen längre visar plus? Men sköt undan tanken, för allt sku ju vara bra, det var ju ett positivt svar...

Stirra ömsom på klockan och ömsom på testet medan sekunderna tickade sej obevekligt snabbt fram mot tre minuter, utan att det dök upp nåt teststreck på stickan. Eller nå, ytterst svagt, så att man bara anade att där fanns ett. Och fasan fick magen att knyta sej. Sorgen kröp in i bröstet. Visste att nu var det kört. Mina några dagar av lycka över plusset var över.

Spendera dagen i sängen, hopkurad och gråtande. Måste sen rycka upp mej, för hade program. Klara av det någotsånär, men det var oändligt tungt. Kunde inte säga nåt åt nån, för ville inte förstöra dan för nå fler än mej. Måste prata ditt och datt till höger och vänster, men värre var att måsta låtsas som att allt var bra inför dem som visste om plusset.

Följande morgon var det inget alls kvar av teststrecket. Hoppades ju lite-lite att det var ett felaktigt test. Men nej. Fick därmed helt inse faktum, och grät sen hela dagen. I det skedet berätta jag också åt dem som hade fått höra att det verka ha gått. Tungt, men nödvändigt, för ville inte se nå glada miner. Hade mamma som stöd, men kunde inte annat än gråta.

Huruvida det hela var ett tidigt missfall eller en kemisk graviditet vet jag inte, och det spelar inte nån större roll heller. För mej var signifikansen missfall. Glädjen och hoppet togs ifrån mej. Och det var fruktansvärt tungt, ofattbart ledsamt. Kunde inte sluta gråta, och sorgen tog så ont, så ont inuti. Från största glädjen någonsin till den största sorg jag känt.

Dagarna, veckorna och månaderna efter var tunga. Gradvis mindre förstås, men det tog tid att komma över. Att bearbeta hela processen med alla misslyckade försök, alla besvikelser, och sen den stora och tunga sorgen som fallet från positiva testet till negativa testet gav upphov i. Fick tro en stund, fick känna lycka, och frånvaron och sorgen var bottenlös.

Sorgen finns ännu där, och jag sku ge allt för att det hade gått annorlunda. Men det finns ännu hopp, och det var det hoppet som höll mej ens i nån mån uppe... Är glad att det inte hann längre förstås, för ett missfall i senare skede av graviditeten är säkert mycket tyngre, men oberoende finns saknaden där. Efter den lilla början som inte fick bli till.

Tillät mej att vara i sorgen, även om det var tungt, för visste att jag behövde gå igenom den.