I slutet av september 2013 hade alla funderingar och diskussioner äntligen gjort mej klar för beslut. Berättade på samtalsterapin om vad jag tagit reda på, hur reaktionerna från övriga varit och hur jag själv känner och tänker. Alla bitar föll på plats på nåt sätt, och det kändes helt självklart, rätt och underbart. Också terapeuten konstatera glatt att nu har jag hoppat på det tåget, så nu är det bara att köra på! Skrämmande, men såå härligt!
Så då var frågan att vad är följande steg? Och det hade jag också ren klart. Det var att ta kontakt med kliniken jag valt ut och boka tid för ett första läkarbesök. Några dagar senare tog jag mod till mej och gjorde det. Att ta det steget skrämde lite, men med kommentaren om att processen ren är påbörjad i bakhuvudet gick också det bra. Och efteråt var jag såå upprymd, glad, lättad! Att äntligen ha gett rum och tillåtelse åt det jag innerst inne ville var otroligt skönt.
Väntetiden till första besöket kändes lång, fast det bara var typ tre veckor. Tankar och känslor flög runt i alla riktningar, och jag ifrågasatt ännu emellanåt mej själv och mitt beslut, även om jag framför allt kände en jättestor glädje och säkerhet. Men att ta beslut att inleda inseminationer med donerad sperma är en ganska stor sak, så visst förstår jag att huvudet var lite konfunderat. Hjärtat däremot var lugnt, och uppfyllt av iver och glädje.
Äntligen, äntligen var beslutet taget!!
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar