Kan jag? Får jag? Vill jag?

Parallellt med dejtandet dök tankarna på singelmödraskap upp mer och mer. Som det brukar när man funderar på nåt så dök det också upp från andra håll med jämna mellanrum - en dokumentär på tv, en artikel i nån tidning, som sidotema i skönlitterära böcker jag läste, m.m. Knacka på och sa "tänk om...?". Dök upp från mitt inre och pocka på. Och hjärnan argumentera bort det. Gång på gång... Småningom mer frustrerad, mer konfunderad. Ju mer hjärnan sa desto mindre visste jag vägen.

Stundvis fundera jag på allvar på det, visste att det nog är nåt jag kommer att göra. Och stundvis skrämde tanken mej, och jag tyckte det var knäppt att jag kände så. Pendla mellan att vilja och att förkasta, mellan att våga och att vara rädd, mellan att veta och att tappa bort mej. Gång på gång...

Men ju längre tiden gick (pratar om månader här), desto mer insåg jag att jag måst ta in frågan på allvar. Jag måst ta reda på, tänka igenom och känna efter. Så jag googla, prata med vänner, fundera fram och tillbaka, och tog in mina känslor... Och det är nåt jag inte är speciellt bra på alla gånger...

Hitta en bok som kunde laddas ner på nätet, om att bli singelmamma till ett "donatorbarn". Lät bli att ladda ner den, med motiveringen att "jag tror att den sku övertyga mej att jag ska göra det, och jag är nog inte riktigt säker om jag vill än". Behövde veta att jag utgick från min egen vilja och önskan, inte från nån annan, yttre orsak. Och en del av mej fundera ännu om jag sku sakna en kärnfamiljslösning.

Dessutom dethär med får... Får man "skaffa" barn på egen hand? Är det rätt mot barnet? Främst den vinkeln sysselsatte mej en hel del. Tar jag bort nåt oerhört viktigt av barnet när hen inte har en pappa med i bilden? Visst är en pappa mycket värdefull, men insåg samtidigt att det isåfall inte blir nån hen, barnet aldrig får nåt liv, om jag inte väljer såhär. Nåja, nåt tag senare kanske, och ett annat barn. Men mer och mer kändes det som att jag inte var villig att välja bort dethär, vänta och se...

Längtan växte sej starkare, likaså min egen inre säkerhet, och beslutet var egentligen ren taget.