Dikt som terapiredskap

Fick förslaget att sätta ner känslor och tankar i diktform, så har lekt lite med det ett par dagar... Tyckte att nej jag kan inte skriva dikt, men visst går ju det också tydligen. Bra eller inte bra spelar ingen roll, spännande nog löser känsloknutarna lite sej när man ser dem på papper på det sättet. Skrivit av mej i löpande form har jag ju gjort länge (dagböcker och annat), och också i någon mån målat/ritat. Och det hjälper ju också förstås. Men nu nytt inslag med diktformatet då. Får se om det hänger med ett tag... Känns så just nu iallafall.

Här kommer denhär dagens dikt;

När smärtan kommer över mej,

tårarna trillar och ångesten river,

då känns du så avlägsen, så långt borta,

och jag är rädd att aldrig få möta dej här.

Den rädslan finns i mej, sticker upp emellan,

hånar mej med sin svärta och oändliga tomhet.

Och jag tänker att det kommer jag aldrig över.

Kryper upp i fosterställning, ihopkurad av sorg.

Men sen påminner du mej, att hoppet finns.

Och jag kan ta ett nytt andetag, tro igen.

Fortsätter att älska, vänta och längta.