Skrämmande stora känslor

Beslutet gjort, första besöket avklarat, och känslorna åkte bergochdalbana.

De högsta topparna var en innerlig glädje, och det var som tur den som var mest närvarande. Det kändes såå meningsfullt att vara påväg med projektet, och såå rätt att göra just såhär. Skriver i dagboken t.ex. "Otroligt att man kan vara så innerligt lycklig bara av att bestämma sej att det är ok att skaffa barn!". Jag var på gott humör, hade massor av energi, och visste precis vad jag ville. Bara tanken på att fertilitetsvården snart sku starta på allvar gjorde mej glad, och otåligt ivrig. Den största och starkaste glädjen som ibland kom över mej var nåt mer än allt annat jag nånsin varit med om, en pirrande iver, en våg av intensiv glädje och lycka, en kärlek till någon som inte var mer än påtänkt.

Samtidigt var de lägsta dalarna en skrämmande oro och rädsla. Tänk om det inte går? Tänk om nåt är fel? Det var det mest skrämmande. Det finns inga garantier för att det lyckas, och det visste jag ju nog redan då. Fast förstås trodde jag ju inte på det. Men en viss oro fanns där. Tanken på att ha ett barn på egen hand skrämde förstås också. Det är ett jättestort ansvar, ett enormt jobb, och ibland undra jag om och hur jag sku klara av att balansera det alldeles själv. Ensam. Även om det var självklart att det var så det sku vara så kändes det ibland skrämmande stort. "Hur ska man sen ro iland med allt det!?"

"Fast i mitt inre vet jag att det går", fortsatt jag sen dagboksanteckningen. Känslor och tankar flög, men inuti var jag stilla och lugn, glad och ivrig. Så när jag skala bort allt det andra var tilliten där. "Hur skrämmande det än ibland är så är det helt enkelt min mening, även om jag inte fullt förstår det, inte fullt kan begripa det." "Valet känns självklart och rätt i hela mitt jag - hjärta, hjärna och kropp. Det är bara så det ska vara..." Så känslorna var lite 'all over the place', säkerhet och oro, tvivel och hopp, glädje och rädsla... Men valet var klart, processen var inledd, och tåget körde vidare!