Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

söndag 13 november 2016

I mina drömmar är du...;

Blev ännu en text på tema drömmar;


I mina drömmar är du…


I mina drömmar är du alla åldrar. I mina drömmar finns många versioner av dej;


Jag har sett så många plus på test, så många ultraljudsbilder. Jag har känt dina rörelser i mej och försökt föreställa mej hur du kunde tänkas se ut, vem du kan vara. Jag har sett på och känt på min gravida mage. Jag har fött dej. I mina drömmar, bara.


Jag har sett dej som en liten nyfödd. Skrynklig och ynklig, så oändligt beroende av mej och min omsorg. Känt rädslan över att du ska gå sönder, att nånting ska hända. Hört dina kvidanden och dina skrik. Strukit med handen över din hud. I drömmarna.


Jag har hållit dej i mina armar. I min famn. I takt med att du växt lite tyngre hela tiden. Hissat dej i luften, hört ditt kiknande skratt. Sett in i dina plirande glada ögon, lett mot dej när du ler mot mej. Fått spegla mej själv i din glädje och din kärlek. I min dröm.


Jag har läst för dej och fört oändligt många samtal, om dej och mej, om livet och om allt som det innebär. Om vem du är och var du kommit ifrån. Jag har föreställt mej de ord du sku kunna ha, de tankar och känslor du sku kunna bära på. Drömt fram dem.


Jag har grälat med dej också. Varit trött och upprörd, inte haft ork. Och varit orolig, ack så orolig, för vad som sku kunna tänkas hända. Känt otillräcklighet och rädsla. Redan i mina drömmar kan jag känna att man ju aldrig är tillräcklig som mamma.


Jag har lekt med dej. Spelat spel. Ritat. Sprungit. Cyklat. Klättrat. Låtsats. Drömt. Låtsaslekar och fantasier, där vi kan vara allt möjligt och på alla möjliga ställen. Hela din tillvaro är än så länge en låtsaslek och en fantasi. I drömmen kan vi vara ett vi.


Jag har sett dej gå på dagis. Leka med andra barn. Jag har sett din första skoldag. Din kamp med läxor. Dina småningom allt mer självständiga steg medan du blir stor. Jag har känt vemodet över att se dej behöva mej allt mindre. Starkt också i drömmen.


Jag har upplevt dej bli kär. Bli arg. Bli sviken. Jag har sett mej trösta och stöda. Jag har hoppats att jag ska klara av att möta alla de känslor du kommer att ha. Finnas för dej i alla svåra situationer som jag sku vilja bespara dej. Också i drömmen så svårt.


Jag har sett dej träffa den rätta. Kanske gifta dej. Kanske få egna barn. Jag har sett hur livet går vidare genom dej. Men jag har varje gång tänkt att ditt liv är ditt, och de val du gör är alltid okej, så länge du får ha det bra. Om du så bara är en dröm…


Jag ser oss sväva genom rymderna. I drömmarna vara tillsammans, obehindrat. Den dimensionen är den enda vi har just nu. Där finns min kärlek till dej. Där finns alla de oändliga situationerna jag bara kan föreställa mej. I drömmarna finns du. Bara där.


Jag ser det lilla hopp som finns kvar. Intellektuellt ser jag det, fast mitt mod inte räcker för att ta in att möjligheten faktiskt finns. Tänk om ändå, säger min dröm. Och jag ger den rum att säga så, men tar inte riktigt in det. Dröm eller verklighet? Det får vi se...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar