Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

måndag 19 februari 2018

Djupdykning igår - uppe igen idag

Nog är det nu f*n emellanåt hur snabbt domdär tyngre stunderna kan komma på, hur djupt man kan dyka, och hur starkt dom kan påverka! Igår kväll fann jag mej mittiallt, utan desto vidare förvarning, i upplösningstillstånd, med tårarna rinnande i strida strömmar. Magen i knut och hjärtat ihopkramat, med en såå fruktansvärt stark känsla av saknad och sorg.

Klar och tydlig inre bild av den lilla som saknas, känsla av graviditeten som aldrig fick mer än lite börja, och så är man vips nere i djupet igen. Det är länge sen drömmen fått plats, för livet är så mycket annat, men när den ens lite ger sej till känna så finns sorgen där. Allt det som inte fick bli. Som, trots att livet är alldeles bra också såhär, ändå saknas så oändligt.

Snabbdykning ner, och idag är jag i det stora hela uppe igen. Det går fort i vändningarna emellanåt. Ibland längre vemodighet för all del också. Och hur mycket jag än vet att känslor svänger så är jag ändå aldrig riktigt förberedd. Har lite svårt att förstå varifrån det kommer mittiallt, iallafall, fast jag vet. Speciellt sådär kraftiga svängar är knepiga att hänga med i.

Det som sen gör det knepigt att berätta att det var en tyngre stund, en tyngre dag, är att folk då lätt vill trösta genom att säga att ”ja men det kan ju nog ännu bli...”. Har t.o.m själv ibland svårt att se att saknad inte är samma sak som måste fortsätta. Det är okej att sörja det som inte blev, utan att blanda in någon tanke om nå fortsatta försök. Man kan sakna barnet, och livet som kunde ha blivit, även om fertilitetsvården (och andra försök att bli förälder) är totalt avslutade. Poängen är inte i sej att saknad måst betyda fortsätta, utan att även om livet kan vara okej med ett beslut att avsluta så finns sorgen och saknaden kvar - och ska ha rätt att finnas, utan att det betyder att man behöver, kan eller ens vill ändra på nå beslut alls.

Samtidigt har jag inte stängt dörren för att ett beslut kan ändras, så om den dagen kommer när drömmen och längtan är så starka att beslutet faktiskt blir ett annat - då kör jag med det sen... Hittills har vågorna kommit, sköljt över, dragit ner mej mer eller mindre, och dragit sej undan. Lämnat mej lite omtumlad, men fortfarande med samma inre känsla, samma beslut.

Och känns lite nu som att dethär ju mest skrivs för mej själv (som det mesta här). Jag vet var jag står, men behöver ändå ibland klargöra mina tankar, så jag fortfarande vet. Att t.o.m själv ha svårt att ge sin sorg och saknad rum, hur mycket jag än vet att de ju är berättigade, visar tydligt på hur svårgripbar barnlöshetssorg är. Hur svårt det är att tillåta den saknaden.

Det som gör det svårt för mej att helt tillåta mej att sörja livet som inte blev, tillåta mej att sakna barnet som inte kom, är att jag sluta innan jag hade vänt precis alla jäkla stenar. Och det är det jag får jobba med nu. Att ge mej tillåtelsen ändå. Jag accepterar ju att mitt beslut finns och att jag måst följa det. Och nu får jag också försöka verkligen ge mej rätt att sörja.

Dethär kopplar också lite till hela diskussionen kring vem som räknas som barnlös, som jag ju varit inne på tidigare, och där jag för andras del har väldigt lätt att se att varje människas sorg över en ouppfylld barnlängtan kan och ska räknas. Livssituationsbarnlöshet till långa och krångliga processer, och allt däremellan. Och ändå har jag svårt att helt ge mej rätten att räkna mej som ofrivilligt barnlös - när jag själv har satt stopp för försöken... Fortfarande. Kanske alltid. Det fascinerar mej lite hur min hjärna är funtad där. Men hela den tanken och känslan påverkar i viss mån min inställning till saknaden. Och så har jag också lite svårt att koppla ihop den övervägande accepterande och positiva livskänslan jag har (trots alltihop) med den sorg som dyker upp i stunder... Att se att det ena inte utesluter det andra, och att verkligen själv se, förstå, acceptera att sorgen lever med. Kommer och går. Och det är ok.

En del av mej säger att ”du har själv valt dethär så håll tyst och suck it up”, och tar därmed bort rätten till saknaden och sorgen. En del av mej säger ”vaddå, du var ju just okej, så vad f*n är dethär nu!?”, och låter inte sorgen få sin plats. Så dehär är de delar av mej som jag behöver jobba på. Naturligtvis ska saknaden få finnas. Också nu. Fast jag oftast mår bra.

Livet är en enda räcka av alla möjliga olika situationer, tankar och känslor. Ibland flyter det på lättare och gladare, och ibland är det tungt. Känslorna likaså - ibland går de lättare att ge rum, ibland är det knepigare och något tar emot. Så tydligen får man bara fortsätta jobba på att ge känslorna rum och acceptans, liksom... Fast de ibland känns onödigt jobbiga.

Tårarna igår kväll har torkat, men ett starkt vemod hänger kvar. Och bilden av gravidmage och nyfödd baby ligger rätt tydliga kvar för den inre blicken. Därav vemodet. F*n så mycket jag hade velat få ta emot just de delarna av konceptet! Och naturligtvis, om det hela hade lyckats, alla övriga delar som hör till, även om en del av dem inte är lika ... ”romantiska”.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar