Hoppades faktiskt att det var slut

En längre cykel än normalt, och jag kom på mej själv med att faktiskt hoppas att det var slut ren. Är för all del lite för ung för att det ska vara hemskt realistiskt, men visst finns det yngre än jag som får se fabriken stängas. Vilket ju oftast kommer som en chock och en allt annat än positiv förändring. För att det innebär ett brutalt slut på möjligheter.

Nu hann jag ändå riktigt innerligt hoppas att kanske jag är en tidig typ...? För att det sku ta bort alla de kvarvarande frågetecknen. Iaf vad gäller att få barn via fertilitetsvård. Adoption kvarstår ju nog ännu. Av den enkla orsaken att jag inte vet hur jag känner senare och vilka situationer som ännu kan komma emot så kan jag ju (naturligtvis) inte själv ta beslutet att stänga fabriken - men hade den realiteten av biologiska orsaker kommit emot hade det ju varit ett faktum jag hade fått godta. Det hade bara varit så då.

Har ren känt att sen långt i framtiden när jag är där så tror jag att det kommer att vara en lättnad, men nu fick jag inse att hade det dykt upp ren nu så hade en stor del av mej också känt att det hade varit en lättnad. Troligen inte hela jag, men den delen finns alltså helt klart där. Lite intressant, tycker jag. Om mensen hade bestämt sej för att sluta komma hade en del av mej faktiskt dragit en stor suck av lättnad och tyckt att bra så!

Nu gjorde den ju då inte det nej. Och jag vet inte riktigt hur jag ska tänka kring det nu då, när känslan att hoppas inte hann dyka upp så starkt. Realiteter, och det var ju också det förväntade, så bara att leva med det ett tag till. Men på nåt sätt hade självklarheten och slutgiltigheten varit ... tja ... underlättande. Även om den inre känslan att det räcker nu borde räcka och räknas så har ju en liten del av mej ibland lite svårt med det, och en lite större del av omgivningen. Så på nåt sätt hade detdär med självklart svar varit helt trevligt liksom. Att bara kunna säga att nej, jag kan inte, utan några som helst rum för frågetecken och ifrågasättande. Totalt slut på fabriken. ”Bara” adoptera ”kan jag ju” sådär i princip, om man nu vill börja dra i de trådarna. Men en fråga sku vara helt klar och avklarad.

Sen kan det ju hända att jag senare har orsak att tacka för att det inte gick så. Att möjligheten ännu finns kvar (?) ändå. Men just nu tänker jag att det är helt bra att ha fått känna på den känslan - att en avslutad biologisk möjlighet kan vara en lättnad. Och jag tänker tillåta mej att vara lite irriterad över att det inte var så.

Tanken när mensen börja var faktiskt ett irriterat ”äh fan!”. I samma sekund en flashback till tidigare ”äh fan” vid mensstart, många gånger om, med helt annan känsla. Sorg. Över ännu ett försök som slutat utan graviditet. Över hoppet, som senast när mensen börja måst ges upp. Igen. Så konstatera att dethär ”äh fan” nog inte var nån fara i den jämförelsen.