Spann lite vidare på diskussionen

Som fortsättning på föregående inlägg ’diskutera’ jag lite med administrationen på Huono Äiti-skribentkollektivet, och det ledde i sin tur till ett eget inlägg som nåt sorts svar på Kirje lapsettomalle ystävälleni... Med fokus på förståelse och dialog, och allas ansvar i att hålla relationen vid liv... Så därmed inte direkt och enbart barnlös till mamma, utan mera till oss alla, som medmänskor och vänner; Kirje meille kaikille - lapsellinen tai lapseton. För att vi verkligen alla - var och en från vårt eget utgångsläge - har ett delansvar för helheten och gemenskapen. Och för hur vi kommunicerar med och om våra vänner, och andra. Vi kan säkert inte komma ifrån att det finns situationer där vi inte alldeles enkelt förstår varandra och våra olika synvinklar och känslor... Men jag påstår att vi kommer mycket längre om vi alla håller vår egen del i öppenhet, ödmjukhet och verklig kontakt. Vi barnlösa önskar och behöver förståelse, men så också ”motpolen” (i denna diskussion) - de med barn. Och vi behöver kunna lyssna på varandra och ge varandras känslor rum. Punkt. Kompromisser.

Och är det viktigt för dej att dina vänner kan ta din situation i beaktande - var öppen med den, och med vad det betyder... Det är svårt att förstå och beakta om man inte vet... Och var färdig att på samma sätt ge rum åt den andra parten också, i din tur. Och vill man inte berätta i detalj kanske ett ”dethär är ett svårt ämne för mej...” kan vara en början, eller ens hjälpa lite. De tyngsta perioderna är det tungt, eller t.o.m. omöjligt, att ställa upp för en vän med barn, jo... Det är fortfarande inte lätt ens för mej, så balansen och gränsdragningarna för att skydda sig själv behövs som ofrivilligt barnlös, och bör nog kunna vara tillåtna. Men försök vara öppen med det också, om du bara kan... Många vänner förstår, och den som inte gör det kanske tyvärr måst vara på paus ett tag just då. Ibland är det ju bara så med vänskapsrelationer liksom. Men vill man hålla kvar den, trots att de olika situationerna kan ge upphov i sorg och brist på förståelse ibland, kan nog en viss öppenhet och dialog kring hur vänskapen ska kunna fungera vara av vikt... Vilka saker kan vi umgås kring och prata om utan att det väcker sorgen (än mera...) hos den barnlösa, och ändå ger den med barn känsla av att också bli sedd? (En vink att det kanske behöver vara nåt annat än barn...?) Fungerar ork och förståelse kan ändå öppna samtal om bägges sits vara rätt berikande. Ömsesidigt i åtminstone nån mån dock, vilket nog ofta är väldigt tungt för den barnlösa... Troligen väl likaså också för mamman...? Så hur kan vi här bägge öppna för varandra?

Bottomline is - vi kan inte bara kräva förståelse utan att också öppna upp för att förstå... Med troligen viktigaste ingredienser att inte ifrågasätta den andras känsla, och ha en god portion eftertanke i hur och vad man säger... Det finns förhoppningsvis andra vänner man kan klaga åt kring hur tungt det är med småbarn, så om du bara kan - bespara gärna din ofrivilligt barnlösa vän från sådant. Och vi kunde t.ex. undvika att klaga på hur trötta vi är just åt den vännen som har spädbarn hemma...? Med lite mer takt och finkänslighet kommer man en bit iaf. Bägge bär vi våra bördor, tunga på sina olika sätt.