Och andras barn blir fler, blir stora

Pust. Igen en del stunder med välbekant styng i hjärta och tomhetssug i magen. Med saknaden som kompanjon... Känns på nåt sätt som att det kommit emot väldigt många kommentarer/statusar/berättelser om barn som blir fler och barn som blir stora. Eller så kanske jag bara har varit mer mottaglig och haft mindre motståndskraft igen just nu, typ.

Det som ändrat sej sen tidigare i dethär hänseendet är att jag inte bara reagerat på magar och bebisar nu, utan dendär sjunkande känslan har också dykt upp t.ex. då folk berättar om milstolpar som deras barn tagit. Penkkis och gamlas dag, födelsedag, körkort, bröllop, egna barn... Såna mängder med allt sådant som jag aldrig får ta del av. Hela livet med (ett) barn.

Och det är ju just allt dethär som gör att barnlösheten följer med livet ut. Att man aldrig ”kommer över” det. För realiteten fortgår - att barnet man så gärna hade välkomnat inte fick komma - och tomrummet fortsätter finnas med, istället för alla de situationer och allt det liv man hade hoppats få istället. Allt det som andra får uppleva med sina barn... Det saknas.

Liten preview nu alltså på vad som kommer att leva med mej härefter. Inte bara magar och nyfödda, utan också alla andra åldrar, allt fler av dem ju mer de barn jag aldrig fick skulle ha uppnått just de åldrarna. För i bakhuvudet nånstans finns det en liten räknare med där nog. Nu hade hen varit... Jag hade kunnat ha en xx-åring nu, om inte... Parallell verklighet typ.

Inget jag funderar mycket på, men ibland finns det där. As you know. Kan inte annat än säga att jag mår bra och har det bra, men visst känns det när dehär stunderna kommer.