Ganska mållös, för en gångs skull

Jag vet inte ens var jag ska börja dethär inlägget... Herregud... Speechless.

En vän till mej fråga igår om jag läst ”dendär mammabloggarens text”, och skicka en länk när jag inte visste vad hon prata om... Kirje lapsettomalle ystävälleni, heter den texten...

Mådde rätt illa när jag läst igenom texten första och andra varvet igår kväll, och konstatera att det behövs lite tid att smälta det hela. Tydligen sku det behövas ännu mer egentligen... Försöker nu ändå få till stånd nån form av inlägg kring det hela... Vad det nu blir utan ord.

Undrar samtidigt här nu att borde jag alls skriva, för egentligen ska man väl inte ge såntdär mer uppmärksamhet... Men känns ändå som att någon form av kommentar behövs. Att den kommer (delvis) här är nu iofs inte just till nån nytta väl, men om inte annat så för mej själv. Ibland är text ett bra sätt att klargöra tankar, vilket iofs kanske är vad bloggaren ville också?

Antar att texten nog är riktad åt någon specifik person snarare än sådär allmänt, och antar (hoppas!) också att den är menad ironiskt och på skämt. Men jag tycker fortfarande att den är oerhört klumpig, fräck och oförstående. Menar ju då inte att vi inte behöver förstå medan andra behöver, utan att förståelse borde kunna gå åt båda hållen, och i dendär texten hittar jag ingen förståelse alls. Fast kanske den som texten är riktad till börja med att inte förstå?

Tänker framför allt att om man riktar sej till nån specifik, om man skriver i ilska och om man vill vara ironisk och mena det som skämt - så måst man vara så förbenat tydlig med att det är det man gör! I dendär texten känner jag att man inte kan vara så säker. Är det allvar eller inte? Är det allmänt eller specifikt? Oklart. Och framför allt därför (tror jag) tar folk åt sej, blir ledsna och arga. Visst har också skribenten rätt till sina känslor, men det kunde vara bra att vara tydlig med hur de riktas och hur det menas, för att inte i onödan trampa folk på tårna.

Det att texten är publicerat på en sånhär sida bidrar också till min känsla av att den inte är okej. Hade skribenten skrivit samma inlägg på sin privata blogg (kanske hon gjort iofs?) så tror jag nog inte att jag lika tydligt hade tagit avstånd. Kanske? Men det är nu postat till och tillåtet av en bloggcommunity, och har på nå sätt därför (känner jag iaf) lite större ansvar att uttrycka sej tillräckligt tydligt och klart för att det ska vara 1) möjligt att förstå hur texten är riktad och menad och 2) lätt att ta till sig och vid behov ta åt sej - om hon verkligen vill få fram ett budskap och ändra nåt i nån specifik väns sätt att agera, eller nånting liknande.

Hur det än är med denhär texten så får den mej igen att sucka över hur svårt det kan vara med samspel, öppenhet och förståelse. Det är förstås inte okej att som barnlös vara taktlös mot den med barn, vilket kanske har hänt när denhär skribenten behöver rättfärdiga(?) sig såhär...? Men å andra sidan är det ju nog inte heller okej att vara taktlös mot oss barnlösa, vilket jag verkligen anser att denna text är. Speciellt som många av de kommentarer som kommer upp sägs helt på allvar, och ofta. Utan nån förståelse för hur illa de kan kännas.

Och nej - jag kan inte helt sätta mej in i hur det är för dej, och du kan inte helt sätta dej in i hur det är för mej... Oberoende vad saken gäller... Rätt har skribenten också i att vi inte bör anta, dra slutsatser och döma på basen av dem. Varken vi barnlösa eller ni med barn. Eller annars heller... Hur svårt det än är så behövs öppet lyssnande - och ett försök att tillåta den andras verklighet. (Men det är svårt om en varken svarar på meddelanden eller hinner ses.)

Barn ska absolut få vara det allra viktigaste, men kanske inte gå före allt iaf? Nu har jag iofs som barnlös ingen rätt att kommentera vad och hur när det gäller barn... För jag vet ju ändå ingenting och kan inte förstå. Ironi eller inte? Beror nu på vem som läser tyvärr. Håller ändå med i den mån att det absolut finns tillfällen när barnen ska få gå först. Let’s leave it there.

Reflektera sen också över vår tendens att ta upp saker officiellt istället för face-to-face. Om skribenten här verkligen vill uttrycka sin upplevelse åt en specifik vän så hade nog ett privat brev med jagbudskap varit att föredra, och varit mer konstruktivt. Ökat förståelsen bättre.

Och hoppas innerligt att jag inte uttryckt nåt sådär oförstående här på bloggen! Och omvänt - att om nån blir upprörd över nåt jag gör så tar hen upp det (också) personligen med mej.

Igen en gång lite nedslagen över hur svårt det är med förståelse och kommunikation.