Efter en tillbakablick här på bloggen kan jag konstatera att det idag har gått ett år sen den sista slutpunkten på det sista försöket. Det sista graviditetstestet gjordes 9 februari ifjol, och efter det har försöken fått ge vika för annat. Annat liv. Livet som bestående barnlös.
Ett år är, som vi ju alla vet, och som så många andra tidsrymder, väldigt varierande långt ur mental synvinkel. Oftast känns det året som en hel evighet sen. Ett annat liv. Svårt att förstå att det bara är ett år... Men sen ibland kryper året ihop till ingenting, och jag är tillbaka där igen. Som om allt det hade varit igår, och ingen tid alls gått ännu. Tiden spelar spratt... Känslomässigt. För det är känslan som seglar. Ibland stabilt lugn, ibland tillbaka i sorgsenheten och vemodet. Bara att vänja sig vid och leva med.
Då, för ett år sen, när känslan inför det inre beslutet om avslut tumla om ganska vilt ibland, sa jag till mej själv att andas lugnt och avvakta, se sen om ett år eller så. Och ett år kändes oändligt. Här är vi nu, ett år senare, hux flux iallafall. Fast det är en annan tidsrymd.
Och om jag idag skulle evaluera det (drygt) ett år gamla beslutet om att nu sätter vi stopp här, så skulle jag lugnt och säkert säga att det var rätt beslut. Ännu mer säker på det nu. Eller, visst var jag säker då också, för det mesta. Men känslan att det var ett ohyggligt obeskrivligt beslut fanns ofta där i bakgrunden. Ofattbart att besluta så, att stänga dörren om eventuella möjligheter. Ändå kunde jag då inget annat. Och ser fortfarande att så är det, så ska det vara. Just nu. Kanske för alltid. Det får jag se. Med tiden.
Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar