Stunder av känslosvängar

Har väl nog tangerat dethär ren, men... Tänkte nu ändå kommentera nånting om den nya bergochdalbanan som avslutandet av vården innebär. Speciellt som den innehåller ett eget beslut om att sätta punkt för försöken... Kanske för tidigt att säga nåt, men åtminstone kan jag fundera kring första tidens svängar... Vartåt banan för i det längre loppet är ju förstås ännu lite oklart. Det får jag försöka ha tålamod kring. Vänta och se...

Som ren konstaterat så mår jag förvånansvärt bra. Saker känns rätt lugna och stadiga, om man ser på livsriktning och nuläge ur barnlöshetssynvinkel... Jag vet hur det är, jag vet vad jag ska sikta in mej på. Mentalt. Vad gäller barn. Och för nu. Banan känns liksom säkrare, mindre svajig, med mindre svängar... Och utsikten från den är lite friare. Lite mindre om i vägen... Ett stort antingen-eller är undanröjt och färdigt. Typ, iallafall.

Men sen kommer dedär svackorna. Om än mer sällan, så finns de ändå där. Stunder när jag är beredd att ringa upp kliniken medsamma och säga att nej, vi fortsätter ändå, nu på momangen... Stunder när de följder som ett avslutat vårdkapitel obevekligt innebär känns fruktansvärda och helt fel. Stunder när jag grips av förtvivlan över att jag har sagt nej åt ett eventuellt kanske möjligen... Och då är sorgen obönhörligt där. Då står jag i dendär enorma ekande tomheten av all ouppfylld önskan. Då kramas mitt hjärta av paniken i slutgiltigheten (som ju inte är fullständigt sann, men som ju ändå känns så). Och då har jag svårt att hitta mej själv i ett beslut som egentligen är rätt ofattbart, innerst inne. De stunderna dyker upp nu och då. Oftast på kvällen. Smyger över mej gradvis eller hoppar på utan förvarning. De är skrämmande och tunga. Men de går om igen. Och jag försöker varje gång ha tillit till det.

Och för varje svacka finns också en topp. Eller, de är snarare dubbla i antalet. Minst. Stunder när jag uppskattar friheten som min situation innebär. Stunder när jag är innerligt glad åt att ha den så enormt tunga resan bakom mej, och veta hur det gick, om än svaret var ett annat än önskat. Stunder när livet i sej bara är härligt. För det finns ju också så mycket annat än barn. Och än barnlöshet. Och jag kan t.o.m mena det!

Så i det stora hela, 90% av tiden eller så, så vet hela jag att det beslut jag har tagit (eller egentligen bara har, för det fanns ju bara där) är rätt. I dendär resterande 10 % vet största delen av mej samma sak, medan en varierande stor del tvivlar, eller rentav bestämmer sej för nåt annat en stund. Och får lite lätt panik över saker och ting. Och jag andas då igen igenom det, och ser hur det är sen. Låter stunden gå över. Känslorna klinga av.

Livet har sin gilla gång också i detta läge. Och jag försöker se vad som händer och följa med strömmen. Mycket är på gång på andra fronter, så det faktum att jag är barnlös eller just har avslutat ett vårdkapitel får rätt lite fokus i det stora hela. Andra saker har mer rum. Eller tar det, snarare. En del sådant jag helst inte hade gett rum ens. Annat är helt frivilligt ditplockat. Och det var ju just det som jag önska - att kunna mentalt ge rum åt annat nu... Mission accomplished, ur den synvinkeln... Inte helt, eftersom stunderna av oro och tvivel dyker upp, men i det stora hela. Och jag tänker att då är det nog väldigt bra. Att helt kunna stänga dörren om en så enorm önskan, ett så långvarigt hopp och ett så idogt försökande, det är knappast ens möjligt. Självklart finns funderingarna och känslorna där. Så även om jag ibland blir trött och upprörd över dem så försöker jag låta dem finnas bara.