Nåt om graviditetssamtal

En situation som många ofrivilligt barnlösa fruktar lite är gruppsituationer där graviditet och barn kommer på tal. Speciellt om man är den enda barnlösa med i sammanhanget kan det kännas jobbigt... Och det gäller väl egentligen oberoende om man är frivilligt eller ofrivilligt barnlös, faktiskt... Den frivilligt barnlösa kan känna sej mer irriterad eller uttråkad när hen inte kan delta i samtalet (tänker jag, rätta mej om jag har fel ifall du känner till situationen bättre!) medan den ofrivilligt barnlösa ofta känner sorg och saknad... Känslan av utanförskap gäller troligen bägge. Och det är inte direkt en trevlig sits.

Hamnade i den situationen för ett tag sen, i ett sällskap där en var gravid, och de flesta övriga varit det i nåt skede. Den gravida själv var finkänslig och tog inte upp graviditeten alls (syntes nog, men jag hade som tur är anat hur läget är tidigare ren), medan en av de andra i gänget istället tog det till tals upprepade gånger. Första gångerna ok (för min del iaf, vet inte hur den gravida gilla det...), men den sista gången höll jag på att tappa nerverna en aning. Det var tyvärr inte direkt en situation där jag kunde säga nåt om saken. Annars skulle jag antagligen ha gjort det. På nåt finkänsligt sätt. Försökt iaf...

Till saken hör att samtliga i gänget visste om att jag är ofrivilligt barnlös. Det gjorde saken delvis knepigare och delvis lättare. Alla förstod (kanske) att jag inte deltog i samtalet, utan snarare stängde av. Men samtidigt tänker jag att också för övriga deltagarna i diskussionen kan det ha känts jobbigt...? Speciellt då kanske för den som var gravid... Som väl vet att jag gärna skulle vara, men inte kunnat. Den som tog upp ämnet tänkte troligen inte det minsta på vad hen vet om min situation. Inte alltså alls illa menat, det vet jag... Oeftertänksamt bara. Men det kändes ändå inte riktigt trevligt precis. Det kändes jobbigt.

Och det syntes tydligen... I sällskapet fanns en barnlös person till. En frivilligt barnlös... Trots olika sits kunde hon tydligt relatera till min känsla över samtalet. Hon läste känslan i kroppsspråk och mimik (eller nåt...), som t.ex. från det att jag svängde mej delvis bort från gruppen... Och i hennes blick uppfatta jag hennes förståelse. Det rädda rätt mycket just då. Att få en "jag förstår hur du känner"-blick är till stor hjälp, ofattbart nog. Skicka en tacksam blick tillbaka. Följande konstaterande var från hennes sida att "vi måst nog ta en kaffe här nåt tag!!". Och det lyfte känslan ännu ett snäpp. Sånt är såå jättefint!!