Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

lördag 18 mars 2017

Idag om ett år är jag, nja?

Via bloggen blev jag kontaktad och ombedd att ställa upp i det svenska tv-programmet Idag om ett år. Finns ett likadant i Finland också, har jag sen sett... Jag blev lite ställd, och tyckte framför allt att det är onödigt sent i processen för det, men sa sen efter ett samtal med den som maila och fråga att det är okej, och jag ställer upp. För vi tala om att jag kunde berätta min historia, följa det sista försöket på kamera och sen fundera efter klart resultat antingen på vägen mot barn eller livet efter vården. Och även om jag själv hade lite svårt att se den röda tråden i det hela så tyckte hon att det ju nog blir bra. Vi tala om å ena sidan vägen till mamma och å andra sidan att göra nåt av ett liv som fortsätter utan barn... Och jag tänkte att framför allt den vinkeln är viktig att synliggöra. Att även om det inte går som jag önska så kan livet bli bra. Att det går att fylla det med annat. Så därför valde jag att ställa upp.

Konceptet är alltså det att den som deltar intervjuas i studio i början av året, under januari, berättar om sig själv, sin dröm och sin bakgrund, och intervjuas sen på nytt i slutet av året, i december, då man fokuserar på resultatet. Hur gick det? Däremellan filmar deltagaren själv olika aspekter av resan under årets gång... Och jag tänkte att det är den biten som är viktig. Att tittarna kan se och kanske liiite identifiera sig med tankarna och känslorna i vårdskedet, och sedan antingen följa en graviditet efter så lång väntetid, eller ett omvandlande av livet från vård och förhoppningar till avslut och gå vidare. Jag tänkte och kände att det jag (eller vem som helst annan i liknande sits) kunde ha gett är en bild av alla de stora frågorna, alla känslor och funderingar, oberoende av hur det nu hade gått. Men jag tyckte det framför allt hade varit viktigt att kunna dela känslor och tankar kring en framtid utan mirakelbarnet.

Men då jag sedan pratade med nästa medarbetare var tonen annan. Det var inte okej att ha "flera mål". Så om vården hade slutat utan barn ansåg denna andra person att jag inte fick fundera på andra mål... Det är bara slut då liksom. Det sku isf bara konstateras att nej, då blev det så. Det var inte ok att tala om att kanske bli terapeut. Det var inte ok att fundera kring psykologistudier, nya inriktningar, en annan väg framåt. Jag kunde nog konstatera att nej då får det bli nåt annat, men inte gå in på vad isåfall. Och då tänkte jag att nej tack. För vad ger det?? Isf sku jag ha bandat in vårdförsök i januari, negativt test i början på februari, och så ingenting. Konstaterat i december att nä, det gick inte. Och inget mer. Kanske hade jag fått tala nåt kring hur det känns att vården slutar så. Säkert... Men inte sett framåt alls längs andra stigar. Inte alls gått in på vad det är jag kan tänkas se i en framtid utan barn.

Sa alltså nej då. Lät bli att delta. För jag ser det som icke-konstruktivt att sätta punkt där ingen punkt finns. Jag ser det som att ge ett negativt slut på något som inte nödvändigtvis är negativt. Det är ledsamt, sorgset, och inte alls som jag önska -  men livet går vidare, och kan bli något bra. Och det hade varit den viktiga storyn, tänkte jag. Dedär alternativa målen sku ha varit det viktiga att få fram... Alla känslor, funderingar och tankar som finns kring att avsluta ett vårdkapitel utan att barnet fick komma - visst är de viktiga och hade fått finnas där - men framför allt såg jag vägen vidare som viktig. Vägen upp, vägen ur, vägen trots, vägen tack vare och vägen vidare. Den syns mera sällan. Mirakelbarnen, de syns ju nog. Men inte livet som fortsätter utan. Inte lika ofta iallafall. Och jag hade gärna delat med mej av alla de känslorna, tankarna och stigarna. Men inte när inte alternativa vägar fick finnas.

Den storyn finns här. Och den storyn kommer i nåt skede förhoppningsvis att kunna och få finnas ännu synligare. Om inte min så nån annans. Det hoppas jag. För jag ser det som en viktig öppenhet, att visa på att ett liv som ofrivillig barnlös ju har många tunga sidor, och att det aldrig är helt utan sorg, men att det ändå kan bli något bra. Att det kan fyllas med annat. Och att det livet inte är mindre. Inte mindre värdefullt, inte mindre rikt, inte av mindre värde. Jag är inte av mindre värde. Och barnlöshet är en stor del av mej, den är en stor del av min vardag, men den definierar mej inte... Den finns med, den gör vissa saker tunga, men den kan också leda till nånting fint och nånting gott. Vägen blir nu en annan. Och en annan än jag hade önskat. Men ändå en väg som är väl värd att gå. Och väl värd att få utrymme... Jag kan och vill liksom inte rycka på axlarna och ignorera allt det som håller på och gror.

Så jag konstatera att programmet må få ha sitt koncept och följa det, men passar det konceptet inte min story så låter jag bli att delta. Att klämma in en story i ett koncept som inte passar är sällan bra eller konstruktivt, vare sig det gäller tv eller verkligheten. Min story är min, och behöver få berättas på det sätt som passar just mej och mitt liv. Din story är din, och ska få ges rum enligt dina individuella ramar. Förstås finns vi alla i en kontext, men det borde inte få inskränka på våra livsval i så stor mån att vi inte känner oss hemma i dem och i oss själva. Att visa sin story är viktigt, inte minst så att vi själva ser den, men det är viktigt att formatet är rätt och att storyn får komma till rätta i det. Och nu talar jag mer om livet än om tv. Och var jag är om ett år...? Det kan jag inte svara på idag. Och det är inte heller meningen. Dessutom är det rätt skönt att inte behöva planera för om si eller om så...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar