Vara barnlös eller barnfri

På svenska och engelska (åtminstone) gör man skillnad på barnlös och barnfri. Den första som synonym för ofrivilligt barnlös, den andra som "positivare variant" av frivilligt barnlös... Men jag funderar här om barnlös och barnfri inte är, eller åtminstone kunde vara, flexiblare begrepp än så. Funderar om det är så att man kan vara bägge, lite liksom enligt känsla och situation. Jag känner nämligen själv igen mej i båda begreppen just nu. Beroende på... Jag kommer alltid att vara ofrivilligt barnlös - så därmed identifierar jag mej nog mestadels med barnlös-epitetet. Men jag har - nu redan - också stunder då känslan faktiskt mer är barnfri. Stunder när jag njuter av nåt sådant som frånvaron av barn möjliggör, eller stunder då jag själv i allsköns ro får typ dalla runt i butiker medan nån annan får ta farten och gnällandet från barnen som finns runtom. Det är inte helt dumt att kunna se den goda sidan av det. I sorgen finns barnlösheten, i möjligheterna och glädjen är jag barnfri. Och jag tror att det är bra om vi kunde låta båda finnas inom oss, hur ofrivilligt vi än hamna där vi hamna. Menar inte att man borde vara där i de skeden när sorgen är som störst och barnlösheten tar över allt! Men sen... När sorgen lättat lite. Sen kan man till sin förvåning hitta också barnfriheten där. I stunder. Och det är okej! Låt dej då vara glad åt det i den stunden. Det tänker jag iaf göra... Barnfri kan vara en liten andningspaus i barnlösheten. Och det är ju verkligen okej!