Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

onsdag 8 mars 2017

Drömmar på agendan igår

Hade en lång diskussion med min fertilitetsläkare häromnatten. I drömmarna, alltså. Lite undersökningar gjordes, tror jag, och så förklara hen vad vi sku kunna tänkas göra om jag vill fortsätta vården nåt tag iallafall. (Blev tyvärr inte klokare, annars sku det ju ha varit billigt och bra...) Vakna med en väldigt frustrerad känsla... Med en suck över att det tydligen ändå nånstans finns en sån tanke. En sån agenda. Vet för all del att det finns en liten del av mej som sku vilja fortsätta vården. En större del som önskar att jag kunde. Men det är som det är. Och jag blev mest upprörd över att dethär nu sen igen lyfte upp funderingarna. Trött på dem! Och det kändes rätt så irriterande att få dem slängda i facet såhär. Att mitt inre på nåt sätt påstår att du kanske borde... Kommer alltid till samma svar sen ändå, följaktligen känns det irriterande att de ens ids dyka upp. Denna gång lugna tankarna ner sej fort. Skönt. Men tyckte hela drömmen var rätt onödig.

I samma veva kom jag också ihåg en dröm jag hade natten då negativt svar var ett faktum och beslut fanns att avsluta här... Den viktiga detaljen var en enorm brinnande docka. I nåt sorts papper, men liksom en såndär uppblåst variant. Jag stod och såg sorgset på när den brann. Och sen byttes perspektivet, och jag såg med dockans ögon tillbaka på "mej"... Det jag såg var en ledsen, smutsig och slokande mjukiskanin, som satt ihopsjunken vid en lerig vattenpöl. Samma mjukiskanin som suttit hemma hos mej i åratal, och väntat på sin ägare. Sitter här ännu. Numera inte väntande. (Eller, vad vet jag vad den gör iofs.) Den drömmen lämna mej med en enorm känsla av vemod och sorg. Inte så mycket för min egen del som för kaninens. Fånigt, I know... Men där har den väntat i över tre år. Helt förgäves. Bara en tygkanin, I know, men efter den drömmen kändes det nog väldigt ledsamt... För min egen del också förstås. Drömmar är knepiga ibland...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar