Waaay too much going on

Såndär trevlig heltförmångasakerpåengång-känsla här just nu. Försöker multitaska med saker och ting för att hinna med allt, och har fullt sjå att hålla koll på när jag ska vara var (och vad jag ska göra där). Speciellt under denna vecka nu är det liksom way too much. Endel saker har jag fixat dit själv, helt frivilligt, så får nu skylla mej själv då. Puust... Och tänker på nåt sätt att jag efter alla processer i fertilitetsvård och barnlöshet inte direkt är alldeles i toppform. Att även om jag mår bra så är nog toleransnivån och tillförsikten inte helt de allra bästa (ännu). Men allt ordnar väl sej, på sätt eller annat.

Satt tidigare idag på ett offentligt ställe och läste psykologi samtidigt som jag vänta på följande del av jobbdagen (multitasking...), och kunde inte låta bli att höra diskussionen mellan två mammor som var där med sina respektive barn... (Kände inte varandra men börja prata för att barnen lekte.) Samtalet handla om graviditet, förlossning och barnens milstolpar. Och jag sucka inombords, var beredd på en våg av saknad och vemod, men konstatera sen aningen förvånat att nej, det är helt okej. Det känns inte tungt att höra. Klappa mej själv på axeln lite. Rätt beroende av dagens känsla nog ändå...

Och som sista punkt för dagen ett citat ur en ny bok som Simpukka-föreningen gjorde reklam för, och Helsingin Sanomat hade en artikel om... Boken består av i första hand fotografier, i andra hand lite presentationer och texter av de fotograferade kvinnorna. Om och kring deras resa som barnlös. Med en variant av slutdestinationer. Ett par fick barn, en står i adoptionskö, en går fosterföräldrakurs och en valde att förbli barnlös, och lärde sig att acceptera den situationen. I artikeln plockas lite citat upp, och ett av dem träffa mej väldigt starkt, kändes kraftfullt. Skrivet av en av kvinnorna, till sig själv;

"Anna anteeksi ettei sinusta tullutkaan äitiä. Että lopetin kaiken ajoissa ennen kuin sinusta ehti tulla ihmisraunio. Anna anteeksi pahat sanani, hirveät tekoni, julmat ajatukseni. Etten riittänyt enkä jaksanut. Anna anteeksi sinä reipas nainen, joka olet selvinnyt niin paljosta."

Och jag kunde ha skrivit det själv nästan. Det känns som något jag med fördel kan ta till mej och jobba på. Att förlåta mej själv för att jag slutade här. För det är verkligen inte lätt att acceptera det, även om jag vet att jag bara måst... Ibland är jag väldigt upprörd över att det beslutet finns, som jag redan har skrivit. Så det kändes som en bra och nyttig sak att också kunna säga till sig själv... Förlåt att du inte blev mamma!! Förlåt att jag slutade! Att jag inte räckte, inte orkade. Och också, som hon gör i sista meningen, ge sej själv en hel del cred och klapp på axeln för att man klarade så mycket som man gjorde.