Kreativt skrivande igång

Idag är det dags för den tredje träffen med Simpukkas grupp för kreativt skrivande. Fundera ju länge om jag sku delta eller inte... Behovet av att bearbeta barnlösheten känns inte mera lika stort. Eller, rätt nonexisterande mestadels faktiskt. Men bestämde mej nu för att fara. Av två orsaker. För att jag inte vill överge gruppen. Den som sig i leken ger, osv... Och det är ju trevligare för övriga om folk inte sen bara droppar ur. En del har för all del gjort det, men det ser jag som desto mer orsak att hållas kvar. Men framför allt för att dagens program kan ge mej nåt också ur den synvinkeln att jag ju själv funderar på terapeutrollen. Vi har nämligen idag en fackmänska med. En kirjallisuusterapeutti. Vad det nu sen sku heta på svenska? Litteraturterapeut? Vet inte faktiskt. Anyway - tänker att det greppet kan ge tankar inför eventuella kommande uppgifter...? Så tanken är att dagen kan ge mej mycket både ur personlig barnlöshetsvinkel och med tanke på psykologistudier och eventuell senare barnlöshetsterapi-roll.

Barnlöshetsterapeuten körde en tvåtimmars-session under vår träff idag. Inledde gjorde vi själva och avrunda gjorde vi också själva. På detta blev det ännu en mer inofficiell träff med hela gänget. För vi kom sen överens om att dela gruppen i två... Ha de icke-gravida och de gravida skilt. För att det ändå för så många är så pass jobbigt att ställas inför det som man själv inte ännu har fått uppnå. Eftersom det just är det som är orsaken till att nåt behöver bearbetas... Gravida gruppen fick del av terapeut-delen via Skype. Men sen bearbeta vi uppgifterna på var sitt håll, för att det inte sku bli för känsligt för oss som fortsättningsvis finns i den icke-gravida gruppen... För, som konstaterat - det är verkligt tunga känslor ren utan att de ska behöva lyftas upp inför personer som ren lyckats bli gravida, hur mycket vi än unnar våra ödeskamrater den lyckan. Knepigt och känsligt och rätt sorgligt delvis, men jag tror att vi bara måst acceptera att det är så den barnlösa hjärnan och hjärtat fungerar. Iaf i det skedet av bearbetningen.

Anyway - dagen i sej var riktigt bra! De uppgifter dagens ledare kom med var breda men gav en god ledning in i tankar, känslor och texter. Var och en kunde koppla till just det som för just hen var viktigt för stunden, men samtidigt gav allt det som sen delades i gruppen en känsla av samförstånd och likadana upplevelser. De olika synvinklarna och utgångslägena till trots. De stora temana var berättelser och kvinnlighet, men inom de orden rymdes nog barnlösheten in, i många olika former. Därmed blev vars och ens arbete just det som just hen behövde just då. Vi fundera på vilken bild som passa ihop med ens egen uppfattning av kvinnlighet just nu... Vi berätta om oss själva utgående från bilder från olika skeden av vårt liv. Och vi skrev vår egen berättelse ur olika utgångspunkter. Sånt jag inte gillar i den berättelse jag berättar om mej själv - vad jag vill låta fara. Och sånt jag gillar, och vill förstärka. Och bra att avsluta den delen där. Med det som just nu är bra i den egna berättelsen om en själv.

Vi fortsatt sen för egen kraft, med ett par kortare övningar som vi gruppmedlemmar själv hämtat med oss. Den första med meningsstart "vad jag vill säga åt...", och sen tre valfria fortsättningar. För mej en text åt "alla er som kommenterar", en åt "er som oroat sig för mej" och sista åt "dej, mitt barn"... Visa sej vara en bra och behövlig övning. Många saker som redan varit på tapeten, men som ändå är bra att ta upp igen. Om också bara för sej själv. Som konklusion av dagens arbete kan konstateras att för mej är processen med att stå på två olika stigar just nu det aktuella. Att acceptera ett nuläge som ännu är oklart, men att se att vilkendera stig jag än får/tvingas gå på så kommer jag att klara den. Med de redskap jag sen för just den stigen behöver kan jag hitta och bygga en ny vardag. Med barn, eller som fortsatt barnlös. Men trots att acceptansen finns där så existerar ännu hoppet om barnet kvar inuti. Jag kunde idag igen se att min mamma-roll finns där nånstans, helt oberoende, och att barnet kommer att existera på nåt plan alltid, även om hen inte får komma hit till den fysiska världen.

Du och jag

Alltid ändå

Någonstans tillsammans

I drömmarna och rymderna

I livet utanför och bortom

I gemensam glädje och kärlek