Ta ett steg i taget bara

Märker att jag inte riktigt är mottaglig för varken pepp eller pessimism just nu... Reagerar med irritation på bägge. Ursäkta, ni som fått ta emot det!! Inte så att jag varit elak eller nåt, men jag åsidosätter såna kommentarer som jag inte är beredd att ta in... Den som är orolig för hur jag ska överleva och orka, som därigenom utgår från ett negativt besked, den tar av min positiva känsla. Likaså har jag svårt med den optimistiska, den som känner att nuu går det, den som vill inge hopp - eftersom ingen vet, och inga garantier finns!! Det kan gå - det kanske inte går... Och under alla försök hittills har det alltid varit någon som känt på sej att nu går det. Någon som har en känsla av att... Ingen har hittills haft rätt i sin känsla. Så jag ber om ursäkt om jag har svårt att ta till mej nåt sånt. Just nu vill jag bara glädja mej åt tre embryon i frysen. Sen tar jag ett steg i taget. Det kan gå - det kanske inte går. Men jag tar ett steg i taget bara. Snälla tillåt mej att göra det! Det känns bäst så. Möjligheterna ser jag, men jag varken kan eller vill se det som nåt annat än det, ännu... Jag varken kan eller vill göra nåt annat än ta ett steg i taget och se hur det går. Just nu; tre embryon i frysen. Just nu är det allt jag vill och kan fokusera på. Närvaro i nuläget, liksom. Så ser jag, varefter...