Barnlöshet förr och nu

Itsekäs, itsekkäämpi, lapseton titulerar Yle en artikel från 28.2 som behandlar barnlöshet förr och nu. De har intervjuat två par, det ena gick igenom fertilitetsvård under slutet av 80-talet, det andra på 2000-talet. Artikeln beskriver skillnader i metoder och inställningar. Folks inställningar, alltså. Till fertilitetsvård och barnlöshet.

Ännu på 90-talet höll sej de barnlösa i skåpet, konstaterar artikeln bl.a, medan fertilitetsvård idag är vardag men själva barnlösheten ännu tabu. Så egentligen är vi alltså fortfarande i skåpet. Delvis. Fertilitetsvård i sej är synligare, med reklam i alla möjliga media och ute i stadsbilden, och stigman över att behöva söka sig till vård har minskat rejält. Men ändå är barnlöshet ingenting vi talar om. Ändå har vi fortfarande alltför svårt att ta upp det. Ändå blir barnlösa ofta ställda inför en mängd tunga frågor, en mängd oförstående kommentarer och en massa åsikter. Därmed förstående att man väljer att tiga, men å andra sidan kommer vi då inte heller ifrån tabut. Vi behöver öppna, vi behöver tala om det. Bara då kan förståelsen för barnlösheten öka. Att den finns, hur det känns, vad man kan och inte kan säga...

"Inte kan man ju få allt, man måste nöja sig med sitt öde.", hette det förr. Därmed lättare att hålla detdär med fertilitetsvård hemligt. Frågan är om vi kommit över detdär ännu heller...? Inte helt. Finns nog fortfarande de som tänker så. Att går det inte så går det inte, och då får man nöja sej. Och visst - har du som barnlös den tanken och känslan så är det ditt val, och inget jag ifrågasätter. Var och en har rätt att välja själv... Men problematiskt blir det när vi sätter den tanken på andra. Medvetet eller icke... När man låter påskina att den andras kamp för att kunna bli förälder är fel. Visst, var drar vi gränsen? Nånstans måste man ju kanske sluta, ifall det bara fortsätter att inte gå, men vi borde idag nog redan inse att fertilitetsvård är en nödvändig väg för såå många. Nöja sej, det borde vi ha skippat.

Enligt paret som pratar kring fertilitetsvård idag är det så att man är underlig om man inte går in för vård. Och visst, det kan ju nog också stämma... Lustigt hur vi alltid ska ha en massa åsikter! Bra är det ju att folk är medvetna om möjligheterna, men hur mycket man sen ska gå och uttrycka åsikter åt nån annan kan man ju fråga sej. Att ta upp till diskussion (om den barnlösa själv inleder) är en sak, enligt mej helt okej, men att utöva påtryckningar på nån annan - vare sej det gäller att gå in för vård eller att låta bli, eller nåt helt annat - det tycker jag inte är ok... Alla måst få utgå från sej själva i detta. Ingen har rätt att pusha sina åsikter på nån annan. Diskutera dem, det kan man. Men låt andra känna själva. Barnlöshet och fertilitetsvård är framför allt känslor. På individuellt nivå, enligt eget huvud. Alltid.

Barnlöshet gör mannen intressant men kvinnan en loser, tycker tjejen i artikeln. Den "nutidsbarnlösa" tjejen. Skrämmande, men säkert rätt sant. Som kvinna förväntas man ha barn. Förväntas vilja ha barn. Det är liksom bara så. Av en kvinna frågar man om hon har barn, mer sällan av en man. Och frågorna, dom tycker jag vi borde ha slutat med ren. Det finns kanske de tillfällen när de är relevanta men i alla de andra sammanhangen kunde vi småningom fatta att låta bli dem. Men igen, det är väl delvis fast i hur öppna vi barnlösa är. Folk förstår inte frågans tyngd förrän svaren faktiskt kommer. Ärligt... Först när vi faktiskt visar hur ont det gör kan folk inse att det inte är en oproblematisk fråga. Fast, om folk sku förstå sku det inte vara så tungt att svara. Men nu - man vet aldrig vad reaktionen är.

Och så detdär med skam. Att barnlöshet fortfarande känns skamligt. Trots att det är så vanligt. Det är väl mera regel än undantag kanske att den barnlösa går med skulden och skammen. Jag kan vara mer än tacksam över att jag inte känner så. Det är som det är, och vad som gjort det så kan jag inte veta... Visst har jag ju funderat vad jag kan ha gjort för att förstöra mina äggceller, men sist och slutligen så är det ju (om det mot förmodan är nåt jag har gjort) oberoende inget jag gjort medvetet, så jag har inte i något skede känt nån skam. Jag fungerar såhär, och jag var nog länge arg och upprörd över det - verkligen och innerligt, men jag skäms inte för det. Jag anser inte att barnlöshet ska behöva vara en skam. Alls. I vilken form den än är. Igen orsak att tala mer öppet. För att småningom släppa skammen.

Barnlöshet då och nu. På personliga planet lika förödande. Men tack och lov ändå påväg åt bättre håll, när det gäller förstående och inställningar. Småningom. Vi lär oss. Med en större öppenhet ökar också förståelsen. Lång väg att gå än, men tack vare alla som orkar och vill prata om det är vi påväg. Med i artikeln nämns också föreningen Simpukka - de barnlösas förening, som för de barnlösas talan och arbetar för att barnlöshet ska bli mera synligt och mindre tabubelagt. Öka förståelsen, helt enkelt. Och vara ett stöd för alla som kämpar med dehär frågorna. Ett stöd som är verkligt värdefullt. Stödet av andra i samma situation. Andra som, åtminstone i viss mån, kan förstå vad du går igenom. Som kan relatera till de känslor och tankar du har. Vertaistuki, kamratstöd. Du är inte ensam, vi är många.

Rubriken sen... Itsekäs, itsekkäämpi, lapseton. Självisk, mer självisk, barnlös. En rätt obehaglig rubrik, tycker jag... Samtidigt en som tyvärr rätt väl speglar folks inställningar. Barn ska komma bara. Man ska varken välja att inte ha barn eller välja att försöka få barn. I bägge fall är du självisk... Har redan tidigare skrivit om att jag som singel fått höra att det är själviskt att vilja ha barn på egen hand. Och samma sak har min frivilligt barnlösa syster fått höra. Att det är själviskt. Ofattbart och knäppt, men så kan man tydligen tänka. Samtidigt är det väl verkligen ett val som ska göras just själviskt - på de egna känslorna. För barn - det bör man väl  (i bästa fall) "skaffa" för att man vill. För att längtan finns där. Därmed också verkligen en fråga som ska få vara upp till var och en. Själviskt.