Foto Miika Rautiainen, för Simpukka-föreningens kampanj kring olika barnlöshetssituationer, Simpukka-veckan 2019

måndag 14 mars 2016

Drömmen om ett barn

Drömmen om ett barn. Tobias Åkerman. En tuff resa genom många missfall till ett fint slut via adoption. En bok väl värd att läsa. Jag sluka hela boken på en eftermiddag och kväll. Här några citat ur och tankar utgående från den.

"Det finns en del av mitt liv som inte känns verklig. Det känns som den delen inte händer på riktigt. Är barnlösheten egentligen bara en illusion? Jag har svårt att acceptera, vill nog inte acceptera det. ... Det känns inte verkligt. Det är inte ens logiskt."

Oj vad barnlöshet kan kännas ofattbar ibland. Jag hade en period där det var fruktansvärt tydligt, där jag gång på gång slogs av förvåning och nästan med fasa - det är jag som är i denhär situationen! Hur gick det så!? Trots alla försöken så är jag ännu utan barn. Kan det stämma!?! Inte verkligt, inte logiskt. Bara såå ofattbart och absurt och konstigt. Händer det på riktigt!? Kan det faktiskt gå så? Det var skrämmande... Är skrämmande. Numera dyker inte den overklighetskänslan upp så ofta mera. Men jag kan nog helt klart relatera till den. Det är svårt att förstå. Svårt att hänga med.

"I de flesta kulturer funderar man säkert inte ens över om man ska ha barn eller inte, det är en naturlig del av livet. 'Barn är ju ändå meningen med livet', säger de som har barn. Då kan man ju fundera över vad meningen med livet är för oss som inte har barn.

Meningen ja. Meningen med livet kan ju tamejtusan vara lite allt möjligt! Och den är det du gör... I den situation du befinner dej, med det som ställs inför dej, får du bygga din mening. Jag kan och vill inte se att det bara sku finnas en mening. Jag kan inte förstå att det sku vara nån mening med det. Ni som anser att barn är meningen med livet - om det faktiskt finns sådana som gör det - ni har nog inte riktigt tänkt igenom det hela. Dina/era barn kan vara den största meningen i ditt/ert liv, men det innebär ju inte att meningen för alla är barn. Jag bygger min mening med det jag har i mitt liv. Återstår att se om barn får ingå.

"Antingen är det så att människor upplever att barnlöshet är så svår för dem själva att ta in så att de inte riktigt vet hur de ska hantera situationen. De kanske är rädda för vad de ska säga. Barnlöshet kanske går så djupt emot naturlagarna att de blir helt chockade. Många säger säkert det de säger för att ingjuta hopp, men det får mycket sällan den effekten. ... Jag förstår mycket väl att människor inte menar något illa men på något sätt blir det ändå ganska fel i den utsatta och känsliga situationen. ... Tänk vad skönt det vore om man kunde ändra människors autosvar. Tänk om det kunde komma ett autosvar fyllt av medkänsla, medlidande och ett försök att förstå."

Finns mycket att säga om bemötande. Och för all del gäller det inte bara barnlöshet, utan alla möjliga andra kriser också, men det kryllar av välmenande men sårande eller jobbiga saker då det gäller barnlöshet. Kommentarer och råd. Folk som försöker pigga upp och ge hopp, folk som vill att man prövar det ena eller det andra... Välmenande ja, men ändå inte riktigt okej. Om man inte vet vad man ska säga är det bäst att bara lyssna. Eller säga just det - jag vet inte vad jag ska säga. Mycket blir så fel. Istället för förstående och medkänsla förmedlar man nåt helt annat. Sårar istället för stöder.

"Varför tar människor för givet att de har tillgång till mitt privatliv när det kommer till frågan om barn? Vad är det som gör att människor tycker de har rätten att fråga om det inte är dags att skaffa barn snart? ... Hur vore det med lite känslighet? Hur vore det med lite försiktighet? Hur vore det med lite taktkänsla?"

Har tjatat en del om dethär, jag vet. Senast igår var det på tapeten. Men på riktigt - varför tror vi att det är okej att fråga, att insistera och insinuera, att komma med kommentarer!? Känslighet, försiktighet och taktkänsla, verkligen! När ska vi lära oss sånt månntro...? Jag misströstar ibland. Vi är såå duktiga på att lägga oss i varandras liv. Kunde vi inte istället ha lite ödmjukhet, låta andra ta upp det dom vill, och själva bara lyssna. Barn är ett tacksamt samtalsämne, tycker många. Men det vore bra att inse att det inte är så tacksamt för alla. Inte så lätt för alla. Kan vara fruktansvärt jobbigt faktiskt. Så lite försiktighet...

"Livet hände oss. Och det som hänt oss både är och var tufft och svårt, men jag hoppas att jag på något sätt ska kunna förmedla hopp till någon annan som går igenom liknande saker. Det finns ett hopp och ett ljus på andra sidan svårigheterna vi går igenom."

Viktig point. Barnlöshet, liksom många andra kriser i livet, är oerhört tufft och svårt. Elämä on, ibland. Och det är en process som behöver genomgås. Men sen... Sen när processen är klar, sorgens och krisens alla skeden är igenomgådda. Sen finns det hopp igen. Efter att svårigheterna är slut, när processen på ett eller annat sätt är avslutad - då kan man sen gå vidare. Även om barnet inte sku komma. Efter mitt år av donationsköande kan jag mentalt konstatera det. Det kräver lite avstånd, det kräver en viss bearbetning, men sen kan man se. Att det finns ett ljus på andra sidan den mörka tunneln. Det går att gå vidare.

"Det är varken spännande eller kul initialt. Det kan bli det om det lyckas och det går bra, men det vet man aldrig på förhand. Det är just oron som verkligen är påfrestande. Kommer det att fungera den här gången eller inte?"

Nej, det är inte spännande och kul. Bara lite. Främst är det nervöst. Jag förstår att många har behov av att se positivt, se att det lyckas, tro att nu... Men själv är man nog framför allt orolig. Ser möjligheten, men vill och vågar inte tro. Inte ännu. Och ja, den oron är verkligen påfrestande. Hur går det?? Just nu är mitt spänningsmoment tajmingen... Kommer det att klaffa alltihop så att det är okej med insättning efter påsk? Gör hormonerna det dom ska? Alla spänningsmoment och orosmoln som finns på vägen gör att det inte framförallt är kul, även om jag nog är ivrig och glad över att möjligheten äntligen nu finns igen.

"Jag vill vara transparent och ärlig, framförallt mot sig själv. Om vi aldrig släpper in någon i den process vi befinner oss i riskerar vi att fastna i allt det här negativa och destruktiva. Det kanske gör ont att berätta och visa upp den där smärtsamma delen av livet för någon eller några, men om det är rätt människor är det värt det. För de personerna sitter många gånger inne med nycklarna som låser upp det bundna och låsta inom oss. Om du hittar sådana personer - håll fast vid dem.

Dethär är något som ligger nära mitt hjärta. Ärligheten och öppenheten, och att dela med andra. Visst, inte vem som helst och hela tiden, men jag behöver mänskor med mej i min process. Jag behöver dela det tunga med folk, och få stöd. Av andra som kan ge mej dedär nycklarna, som kan hjälpa mej en bit på vägen. Sådana som själva förstår, sådana som kan lyssna och sätta sej in i, sådana som kommer med goda tankar. Ärlig inför mej själv, öppen mot andra. Även om det ibland gör ont, ja. Dedär personerna i mitt liv - jag hoppas innerligt att jag kan och får hålla kvar dem! De är guld värda.

"Svåra tider kommer på besök någon gång i alla människors liv. Men svåra tider förändrar nödvändigtvis inte människor, åtminstone inte till det bättre. Om jag ska förändras genom vår svåra tid kan jag inte bara genomlida den, utan måste aktivt jobba för att det ska bli något bra resultat. Det kostar på att ta sig igenom svåra tider och försöka bli en "bättre" människa."

Tungt, men ja - man behöver bearbeta. Utan att faktiskt medvetet gå igenom en såhär tung process tror jag inte man kan komma ut starkare och "visare" på andra sidan... Hur det än går. Säkert kan man komma förbi också bara genom att genomlida, men knappast med en utveckling till det positiva. Tror jag. Och jag har försökt. Jag har försökt bearbeta, varje steg i processen. Ha känslorna med och våga tillåta dem. Tunga. Men nödvändiga. Jag tror att jag har klarat det. Hittills... Jag tror jag har vuxit, har lärt mej. Bättre människa eller inte, så är jag en annan nu. Eller ja, samma, men med en större förståelse.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar