Hon står där i vattenbrynet

Deadline för andra skrivuppgiften (för Simpukkas skrivargrupp) är idag. Temat denhär gången var negativa känslor... Eftersom jag egentligen just nu inte har andra sådana än sorg så handlar texten denna gång om det. Sorg.

I skymningen står hon i vattenbrynet precis där vågorna slår in. Med de bara fötterna i den kalla sanden står hon där, stilla, och tar in allt. Känner efter. Andas... Vågorna kommer, en efter en, och sköljer över hennes tår. Ibland sakta och lugnt, ibland med mycket hetsigare tempo. Fötterna är blöta, det kommer hon nu inte ifrån. Emellan tar vågorna mer sats, blir större och mer rasande, får högre räckvidd och spolar över hennes ben. Isar emot knäna. De allra största slår till henne hårt, hårt i magen, tar nästan andan ur henne där hon står. Stänker så iskallt mot hjärtat, och hon får riktigt stålsätta sig för att klara av att stå upprätt. Spänna musklerna för att benen inte ska vika sig. Känner vindens kraft som tårar i ögonen, tätt rinnande ner för kinderna... Som ett lock för öronen, så att suset är allt hon klarar av att uppfatta. Vågorna och vinden, de är allt som finns där just nu. Men ändå är ögonen stadigt fästade vid horisonten, och fötterna står nedborrade i sanden. Hon står, trots alla vågorna som ihärdigt sköljer över. Hon ser framåt, trots att vinden får ögonen att rinna. Där är hon nu, kvinnan som förlorade barnet hon väntade, med sorgens vågor i olika styrka strykande gång på gång över henne. Ändå står hon. Hoppas hon. Trots allt... Mitt i sorg och saknad.

I skogen står hon mellan träden, på den smala stigen, mitt bland blåbärsriset. Allting är så ljusgrönt och fullt av nytt liv. Bladen är ljust gröna på träden, små blommor sticker fram på marken, och allt doftar vår. Doftar nytt. Livet spirar. I henne ökar sorgen då. Ökar längtan. Livet finns runt om, men fick inte finnas inuti. Inuti försvann det, kunde inte fortsätta växa. Och allt det nya gröna livet känns som ett hån. Gör henne vemodig och melankolisk. Gör henne ledsen. Hon sitter ner på en mossig sten, lutar pannan mot knäna och låter tårarna trilla. Tårarna över det lilla livet inuti, vars liv inte bar mer än 6 veckor. En blomknopp som aldrig slog ut och blev en blomma. Ett liv som aldrig fick komma ut i det här livet. Som hon aldrig fick hålla i sina armar. Våren och livet är en ständig påminnelse om det. Blommorna runtom henne med sin så vackra skörhet väcker sorgen inuti. Hon plockar en och insuper dess doft. Vill föra den vidare till den lilla, var hen än numera finns... I tankarna, i hjärtat, i allting runtom. I sorgen och längtan... Hon bär blomman med sig, låter den flyta iväg med strömmen i bäcken. Skickar med en tanke åt barnet. Så torkar hon tårarna, lägger sig ner under björken, ser upp genom de skira löven på klarblå himlen ovanför. Låter längtan löpa.

I tankarna virvlar hon runt i rymderna. Hör det klingande skrattet från barnet som ännu bara gäckar henne. Och hon vet att i drömmarna finns hen alltid där. Hennes längtans barn. Hon kan känna den lena huden mot fingrarna, tyngden i hennes famn. Hon kan insupa doften av den lilla nyfödda. Hon kan höra det späda jollret, och se ögonen tindra. I drömmarna, ännu bara där. De gör ont, de där drömmarna. Alltför ofta gömmer hon dem. Tillåter sig inte att ta in dem. De gör för ont. Barnet finns så starkt i längtan att drömmen känns mer som en sorg än som ett hopp. Bara ibland orkar hon ta in den, känna att den ännu finns kvar. Längtan. I tankarna har hon barnet hos sig. Och därmed är hon ändå för alltid på något plan mamma. Så fort tanken på barnet kom till blev hon det. Och hur det än går finns drömmarnas barn alltid kvar. Nej, det räcker ju inte, vill hon skrika. Jag vill ha dej här! Och igen trillar tårarna, igen sköljer sorgen obevekligt över henne. Mamman som inte ännu fått bli mamma. Barnet som inte ännu fått komma fattas henne. Ooh så det fattas henne! Och saknaden griper tag, gång på gång, om hjärtat. Vågorna på stranden och grönskan i skogen och allt allt allt - det påminner, ger sorgen mer fart, skär i henne emellan. Och bara i drömmen får barnet finnas.