Sömnbrist och sorg och så

Igår kväll igen en såndär jättetrevlig kväll med sorgen på ytan. Sov alldeles superdåligt (bara någon timme) natten före, så var helt snurrig av trötthet. Kändes svårt att fokusera blicken. Märktes speciellt när jag var ute på promenad och blev skrämd av alla fåglar som flög förbi, för jag hann inte se annat än nåt som rörde sig i synfältet. Annars också suddigt i periferin, och allt kändes surrealistiskt. Helt overkligt... Var inte riktigt närvarande. Upp till toppen av medvetandet flöt rädslan just då, medan jag promenera. Rädslan över att det kanske går likadant igen. Rädslan över att det ändå var jag som var orsaken nu till dethär missfallet, och att det därför alla gånger oundvikligen går på samma sätt igen. Fick ideligen lugna ner andningen, fick ideligen försöka sära armarna som jag omedvetet gång på gång knöt hårt i kors. Andas, och intala mej att det är rädslan som talar. Nackdelen är ju att det kan gå så. Det kan också gå bra, men det kan gå så. Så det är svårt att åsidosätta oron. Och just en sån stund får man nog inte tag på dendär känslan som jag annars har, att det går att gå vidare även om det inte sku lyckas. I stunder som den är paniken nära. Klara att hålla tårarna bara i ögonvrån när jag gick, sedan kom de väl hemma, gång på gång. Inte så mycket sovet inatt heller... Dessutom mensen, som säkert är en delorsak till alla de starka känslorna, och som höll mej vaken med illamående och konstiga kramper inatt. (Ifall jag sku ha sovit annars, vill säga...) Helt tydligt mer och värre än vanligt, så var nog kvar från "senast". En del av missfallet kommer först nu. Känns ju inte heller helt trevligt nej, även om det bara är så det ska gå när det gick såhär. Annat också som påverkar känslorna, så blev överlag en jobbig soppa. Och ändå bara att andas igenom vågorna och låta dem komma. Lättare igen sen. Tills nästa. Och nästa. Och nästa... Sen så småningom ebbande...(?)