Inlägg & tankar om missfall

Missfall var varit väldigt på tapeten de senaste veckorna. I mitt liv förstås, men också i övrigt. Dextras fertilitetsklinik hade en föreläsning kring upprepade missfall för ett tag sen, och efter den har medierna fyllts av olika missfallsinlägg. Det är bra att det tas upp, att det talas om. Och det är aningen lättare att ta till sig för omgivningen när det kommer sådär på håll, när det inte är nåt man behöver ge nån reaktion på. Att man som privatperson tar upp barnlöshet och missfall är mer problematiskt, för då möter folk en sen och vet inte vad de ska göra och hur de ska vara. Inte mitt problem direkt, men blir ju indirekt. Väljer som sagt ändå att tala, och att om möjligt lära nån nånting både om barnlöshet och missfall men också om bemötande och öppenhet. Viktiga frågor med behov av mer förståelse.

Dethär inlägget blir långt. Den som orkar läser. Det kommer att bestå av en hel del olika länkar kring missfall. Sånt som dykt upp nu, sånt som jag sparat från tidigare. Med citat från eller kommentar till. För den som kan tänkas behöva det. Eller bara om man är intresserad.


Och eftersom jag flyttat texten hit och dit för att få in hela långa inlägget verkar det tyvärr som att alla länkar försvunnit under bearbetningen, och jag orkar inte börja försöka få in dem i texten igen, så de kommer nu in som lista här under. Kommentarerna till vart och ett finns sen i samma ordning nedan i själva texten.

Radioinlägg på Arenan
Suomessa tutkimukset aloitetaan hälyttävän myöhään
Keskenmeno on traumaattinen kokemus
Kun plussatestistä alkaa painajainen
Tabu, josta naiset eivät puhu
Viisi naista kertoo keskenmenoistaan
Coping with a miscarriage
Why don't people talk about miscarriage
Tystnaden kring missfall är farlig

Först några inlägg från och kring Dextras föreläsning. I radion intervjuades en tidigare ofrivilligt barnlös samt en av Dextras läkare. Hoppeligen kan du ännu lyssna på det här på Arenan. På svenska. (21 dagar från idag, tydligen...) Mtv hade också ett par inlägg (åtminstone) efter föreläsningen, det ena mer kring den medicinska biten och orsaker; Suomessa tutkimukset aloitetaan hälyttävän myöhään, det andra mer kring det mentala, stödbehov; Keskenmeno on traumaattinen kokemus. Det är verkligt bra att Dextra sätter igång nya vindar kring undersökningar och behandlingar när det gäller upprepade missfall, med ny forskning och kunskap utifrån världen, så kanske också övriga kliniker här följer sen småningom... Kanske...? Med policyn nu att undersökningar görs först efter tre på varandra följande missfall så krävs det ju nog nån ändring tycker jag. Det är för mentalt tungt att inte göra nånting tidigare. En del prover är förstås dyra, men andra är lättare att göra. Framför allt för den psykiska biten sku det vara bättre att undersöka det ren efter två. Ren det är statistiskt väldigt ovanligt, så nån väldigt stor grupp handlar det inte om. Jag hör inte till den, och hoppas jag inte behöver göra det heller!! Ren ett missfall är tungt. I det senare inlägget kommenterar läkaren att ett missfall kan vara en verkligt traumatisk upplevelse (förstås för att då inte tala om flera...) och att det aldrig borde få vara bara en klinisk grej utan att psykiskt stöd också är viktigt. "Barnet har ren hunnit konkretiseras för den väntande mamman: det är inte frågan om bara en tömning av fostervävnad, utan en baby som aldrig fick födas." (Min översättning.)

Också på Yle finns ett inlägg utgående från Dextras föreläsning, med intervju av en av deras läkare, men de har också intervjuat Simpukka-föreningens viceordförande Minna Wikström. Hon var med om en foster som dog i livmodern innan de senare fick en dotter, och efter det ännu ett tidigt missfall. Kun plussatestistä alkaa painajainen tar upp både det medicinska och det psykiska. Läkaren säger t.ex kring det att vi i Finland hittills så ogärna undersökt orsaker till upprepade missfall att vi då glömmer att de mänskor som går igenom det har förlorat ett innerligt efterlängtat barn och att ovissheten om varför det (igen) gick så och om det kommer att hända igen är olidlig, och att det därför är viktigt att undersöka så tidigt som möjligt. Minna tar upp dethär med att bemöta, och konstaterar att det är svårt för många att möta en sörjande, men att det viktiga sku vara att bara finnas och lyssna, att inte stänga ute. Till den som sörjer vill hon säga att försök att inte bli bitter. Lättare sagt än gjort ibland, och det skedet finns säkert med ett tag, men därifrån behöver man sen nog försöka arbeta sig uppåt. Sen tillägger hon också att "En sak som jag ännu sku säga om missfall är tomheten. När personen är fysiskt och mentalt helt tom. Den tomheten behöver man sen så småningom fylla med liv." (Min översättning.) På intervjun med henne ser man att missfall är nåt man kan komma över, att livet går vidare, även om sorgen och saknaden alltid är närvarande där nånstans.

I januari hade mtv två inlägg kring missfall; Tabu, josta naisen eivät puhu och Viisi naista kertoo keskenmenoistaan. Båda bra inlägg, som jag då spara länken till, för att... Ja, för omutifallatt... Eller för att jag då ren med en kemisk graviditet hade en litenliten känsla av vad ett missfall kan tänkas vara. Och ville i nåt skede plocka in dem på bloggen. Nu blev det ju aktuellt, så nu kommer de med här. "Mentalt och fysiskt kan missfall vara en så tung erfarenhet att det lämnar eviga spår i den som bär den erfarenheten. Och det värsta är att vi inte talar om det.", börjar det första inlägget. Även om det ju är såå vanligt med missfall fortgår alla känslor av tabu och skam, just på grund av all tystnad. I texten intervjuas Anne Lindfors, då verksamhetsledare för Simpukka. Hon konstaterar bl.a att för den som är inom fertilitetsvården är det en klen tröst att konstatera att man alltid kan försöka igen. Nåt tag är tiden, orken och/eller möjligheterna slut, och även om inte så är det ofattbart tungt att orka försöka och försöka... Och sen när det en gång går få missfall. Och sen ändå orka hoppas igen. Och det gör det inte lättare att det är så svårt att få förståelse och stöd, vare sig från omgivningen eller från vårdpersonal. I det andra inlägget försöker fem kvinnor genom att berätta om sina missfall och känslorna efter dem öka förståelsen för vad det kan innebära. Det är tunga och sorgliga berättelser, men fint att folk orkar och vill öppna upp och hjälpa andra förstå. Bara genom att berätta kan vi småningom öka förståelsen.

Googla också lite på missfall här strax efter mitt missfall, och hitta en blogg med namnet Scarrymommy med några inlägg på temat. Fastna för Coping with a miscarriage och Why don't people talk about miscarriage, men det finns fler för den som vill klicka sej vidare där. Bägge två aktuella funderingar för mej dehär, så därför ville jag ta med dem. Coping with a miscarriage är en lista på tips, sånt som är bra att göra för att orka igenom, för att bearbeta. Som t.ex; stanna upp och låt din sorg finnas. Det är väldigt viktigt att tillåta sig att sörja, det stämmer jag fullständigt in i. Sorgen behöver få ta sin plats och sin tid. Eller; om du kan, låt mänskor veta vad du går igenom. Också en punkt jag är på samma linje med... Förstås så att var och en väljer själv, om och hur och vem, men mej har det nog först och främst bara hjälpt massor att få vara öppen, att inte behöva låtsas och stänga in och hålla upp nå sorts fasader. Nåt hon också skriver om är att vara förberedd på svängarna. Fast man känner att det går bra nu, att man bearbetat, så kommer det sen ändå kanske sådana stunder där nåt påminner en, och så är man tillbaka i sorgen igen. Den kommer att komma och gå, det vet jag. Bara att försöka ta in och ta emot när den igen sköljer över.


Why don't people talk about miscarriage tar upp detdär med öppenhet, som namnet på inlägget säger. Eller ja, snarare instängdhet väl... För omgivningen är inte direkt öppen för att tala om missfall ännu. Som Scarrymommy skriver - även om ingen säger det är ju nog meddelandet rätt tydligt att nu lämnar vi det bakom oss och slutar prata om det... Liksom hon är jag ingen sådan som bara håller tyst och lider för mej själv, jag svarar lika ärligt på frågan "hur mår du?" och tror på samma sätt som hon att det är bästa sättet att öppna för både egen och andras bearbetning. Och för förståelse... Alla är inte redo att prata om så tunga saker, det påpekar hon också, och då får man lämna det där... Man kan inte tvinga folk till mera än de är kapabla till. Men där det lyckas kan verkligt fina samtal uppstå. Och delaktighet. Också i mitt fall har det ren många gånger gått så att jag fått liknande historier tillbaka. Andra som varit med om samma sak. Och det är kamratstöd i sin bästa form, nära och öppet samförstånd. Det hjälper väldigt mycket, känner jag. Och också de andra verkar känna att det hjälper att prata, när det (äntligen, i många fall) ges en möjlighet till det. När nån äntligen öppnar för det ämnet. En börda som lättar, skriver Scarrymommy. "Through my willingness to start these conversations, pregnancy loss is no longer a taboo in my circle. Imagine what it would be like if that circle widened. If other people started their own circles of sharing and understanding. If women knew that they didn't have to feel ashamed when they had a miscarriage. Imagine if those circles converged, and we started building a society where a woman can openly grieve for her lost child instead of hide in embarrassment."

Också Calle Schulman är på öppenhets-linjen i sitt inlägg Tystnaden kring missfall är farlig, som fanns i Expressen för ett bra tag sen. Också en av mina Google-findings. Han skriver om detdär med att inte berätta om en graviditet förrän efter vecka tolv. Fortfarande ett råd man kan få. Också jag fick det av ett par. För att risken är så stor och... Men min tanke är, liksom Calles, att det är ett fånigt råd. Ett som ökar känslan av att det inte är okej att tala om missfall. För det är ju det man säger. Att inte få tala om en graviditet innan man är på "säkra vatten" (by the way, nåt sånt finns ju inte, men kanske är statistiskt lite säkrare ja...) är ju att säga att man inte får tala om de graviditeter som inte gick hela vägen i hamn. Och varför sku man inte få göra det? Jag gladde mej ytterst gärna med dem jag berätta åt. Lika mycket som jag har velat ha gemenskap och stöd i sorgen nu. För mej är det självklart att bägge ska få finnas. För de finns ju. Ohjälpligt. "Att få missfall är inte så farligt egentligen. Och jag tycker att vi ska sluta viska och vara hemliga med det. För hur vidrigt det än är blir det ännu värre att bära det ensam. Vi är extremt många som är med om samma sak. Låt oss prata öppet om det. Låt oss skita i de tolv veckorna och ta glädjen när den kommer och sorgen när den kommer. För en sak vet jag: tar man glädjen ut i förskott får man i alla fall vara glad en gång."

Råka, förutom alla dessa länkar som droppat in, sätta på tv i en dokumentär om missfall häromdagen. På Frii-kanalen, med titel First heartbeat... Lisa och David filmar där sin resa till föräldraskap, med flera missfall på vägen. En tung resa, säkert jobbigt att göra den så öppet som de gjort, men värdefullt för andra som behöver det stödet. "I missed him so much, though we vad never met.", säger Lisa om det första missfallet. En av dem hon intervjuar, som varit med om flera missfall, konstaterar att "For a while they where fully formed hopes." De pratar också om hur svårt det är att våga lita och ha hopp igen, och om hur tungt det är att igen vara tillbaka på ruta ett efter ett missfall. Direkt efter plusset kände jag mig som mamma, säger en deltagare i programmet (singelförsökare som jag). Och då är det ett stort fall sen. Från mamma tillbaka till barnlös. Känner verkligen igen det. För så känner jag med. Ett tag var jag inte längre barnlös, och sen måste jag klä på mej den filten igen. Ta tillbaka den titeln. Och det är rätt tungt, det känns jobbigt. Och väldigt frustrerande stundvis. Men, som dom också konstatera i dokumentären - "What will be will be." Finns ju inget att göra åt det. Bara att försöka hoppas igen, och försöka att inte låta rädslan över att det ska hända pånytt ta över. Återstår att se hurdan känsla jag har i nästa försök sen...

Så ja - som sagt - massor med missfallsinlägg på många håll just nu. Och det är bra. Jag hejar på dethär med att ta upp och prata om, på olika fronter. Både de mer "opersonliga", distanserade media-inläggen och de personliga direktkontakt-samtalen. Så vanligt som det är så borde missfall vara mer synligt. Mängder med kvinnor går igenom det, och ändå vet man inte. Ändå var det många som var helt säkra på att nu när jag äntligen var gravid så var det klart att det sku gå. Sluta skriva om... Sluta säga just nu och hittills... Men nej. En dag i taget, och glad så länge det vara. Jag var lugn, jag våga lita på att det sku gå, men jag sa ändå alltid att just för stunden verkar allt bra. Jag kunde ju inte veta, och trots lugnet och tilliten är realiteten den att mycket kan hända. Och det gjorde det, tyvärr. Så just därför, för att folk ska förstå både att missfall sker och hur det då kan kännas, är det så bra med alla inlägg och alla öppna samtal. Öppenhet ökar förståelsen, och med förståelsen ökar stödet för dem som går igenom allt det tunga i ett missfall.