Lapsettomien lauantai, yei.

Idag är det Lapsettomien lauantai, de barnlösas dag. Jag hade hoppats och trott att jag sku slippa uppmärksamma den dagen i år ren. Slippa sälla mej till de barnlösas skara. Men än är jag där. Än "firar" jag min dag idag, inte imorgon. I hoppet om att sen någon dag få byta. Helst så fort som möjligt, men bättre sent än aldrig. Eller? För i nåt skede tar nog orken att hoppas slut, tar möjligheterna slut, och senast då blir endera dagen permanent. Får hoppas att det före det har visat sej att det är morsdag jag i fortsättningen får fira. Men det finns ju inga garantier. Bara hoppet finns kvar. Ännu.

Lapsettomien lauantai instiftades för att uppmärksamma att det inte är en självklarhet att bli förälder. Barn är ingen självklarhet, inget man bara "skaffar". Ändå uppfattas det fortfarande som så självklart i vårt samhälle idag. "När ska ni skaffa barn?" är en fråga som tyvärr ännu existerar. Något man ännu inte har lärt sig att undvika. Förståelsen finns inte ännu för att de frågorna kan vara såå oerhört smärtsamma, för att kampen kanske finns där bakom lyckta dörrar, och sorgen över att barnet inte kommit är allt man har. Så vi lyfter idag upp det faktum att barn kan vara nåt man bara får längta efter.

Ifjol på Lapsettomien lauantai hade jag en liten seremoni där jag hedrade det barn jag då några dagar hade trott att jag bar på. I mars kom och for hen, antagligen bara en kemisk graviditet. Då flöt en liten blomma ner i ån, för att symbolisera att jag nu släppte iväg hen, släppte en del av sorgen. Men visst var den ju kvar ännu sen, länge. I år är jag inte ännu färdig för nån seremoni... Det är bara en dryg vecka sen jag förlorade den graviditet som verkade vara så bra igång. Hen försvann så nyss, och jag måst ännu ge mej lite tid innan den seremonin. Men den ska nog komma, sen. Senare.

Idag på Lapsettomien lauantai var det tänkt att jag sku berätta min berättelse på Simpukkas info-tillfälle om vård med donerade celler. Jag sku ställa upp som sk "kokemusasiantuntija", erfarenhetsexpert. Jag hade skrivit ner mina tankar ren kring vad jag sku ta upp. Vad mina tankar kring vård och barn med donerade celler är. Min vinkling i ämnet är ju dessutom en dubbel sådan; vård med donerade spermier pga att jag är singel, plus nu vård också med donerade äggceller då mina visa sej inte duga. Jag hade nånting att komma med här, tyckte jag. Men avboka förra fredan. Orkar inte med det nu.

Så istället "firar" jag Lapsettomien lauantai med de delar av familjen som är här just nu. På landet, i lugn och ro... Genom att promenera i skogen och ge tankarna och känslorna rum. Det blir en dag med dej i tankarna, lilla du. Även om jag inte ännu är redo för nån seremoni får det ändå vara din dag... En dag med dej nära, så nära jag får. Kommer aldrig att komma så nära just dej som jag vill, men har dej i tankarna och i hjärtat iallafall. Alltid. Ska köpa en blombukett åt mej själv, som samtidigt får vara åt alla er andra, och åt de liv som inte fått bli till. Alla liv som finns i längtan och i drömmarna. Idag tänker jag på er.

Såhär lät det per dikt för ett år sen på Lapsettomien lauantai. Passar tyvärr också i år.

Jag höll en blomknopp i min hand.

Ett ögonblick fick jag njuta av dess skönhet.

Dra in doften, känna allt det ljuva som den var.

Glädja mej åt vad den kunde bli när den växte.

Men den var så skör, spröd och liten, känslig.

Knoppen fick aldrig växa till en blomma.

Aldrig ens inleda sin livsbana i världen.

Och jag har bara minnet kvar.

Ljuvt, men smärtsamt.