Idag mer kreativt skrivande

Idag var det dags för andra träffen med Simpukkas grupp för kreativt skrivande. Jag hade ren meddelat tidigare att jag inte deltar, för vet att det för många sku ha varit jobbigt om en närvarande var gravid, hur lite det än sku ha synats. Så det var med blandade känslor jag ändå deltog. Ytterst blandade. Det var bra att vara med, bra att bearbeta, men hade förstås mycket hellre varit tvungen att avstå. Mycket hellre haft graviditeten igång fortfarande... Så lite bittert nog. Och en tung dag överlag. Tårarna hota ren på vägen till träffen, och har varit på lut eller runnit hela dagen igenom. Bearbetande är bra, men tungt. Sorgen behöver gås igenom, men det är inget lätt arbete. Det är jobbigt, jätte. Ändå fint att dela med de andra i gruppen, som alla på olika sätt kan relatera till barnlösheten. Så gav också en hel del trots allt det tunga. Lite undrar jag bara hur jag sen ska plocka upp mej till vardagen igen...

Blev en dag med många olika former av kreativitet idag, i en hel process i flera moment. Trolldeg, målning, skrift och installation. Olika former av samma tema. I mitt fall tomheten, frånvaron av liv, ensamheten och upplevelsen av att vara utan. Också utanför. I text såhär;

Inuti henne är tomhet. Igen. Ännu värre än förut, eftersom den nu är avsaknaden av någon. Någon som hann finnas. Någon som växte ett slag, men som sen stanna upp. Hjärtat sluta slå... Någon fattas nu, finns inte mera, och därför är tomheten så mycket större, så mycket värre. Saknaden likaså. Saknaden tog plats än kraftigare, i tomrummet hen lämnade efter sig när hen for. Och hon är tomrum, sorg, en blå bubbla mitt i vårens nya spirande liv. Alla små bladen och späda blommorna gör henne ännu mer vemodig och ledsen, triggar den sorg som finns i tomheten. Påminner om livet som kunde varit men som inte längre är... Livet som nu är bara tomhet.

Att ta del av helheterna, både den egna och andras, var känslosamt. Plågsamt nästan emellan... Det är starka bilder, starka texter och gripande processer. De egna känslorna blandas med andras, och allt får ett ännu större djup. Nästan mer outhärdligt en stund, men samtidigt, i gemenskapen, också lättare. Jag är inte ensam. Tårarna, sorgen, känslorna och tankarna delade. Tungt, men ändå upplyftande. Väldigt trött nu efteråt, och ännu återstår nu att ta mej hem. Med både gamla och nya tankar och känslor i bagaget. Hemväg utan tårar eller med, det bryr jag mej inte så mycket om just nu. Också sorg bör väl egentligen få finnas, få synas - fast vi verkligen inte är bra på det...